Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
N:o 13.
Bom han trodde att han sknlle komma att dö, fiir en
mördares hand, ntan stilla oeh lugnt, i skötet af sin
familj, i den säng, hvari hans hustru hänsoniuat.
Som privatman kan han icke kritiseras; som äkta man
och tader var han ntan lvte. Men som offentlig
personlighet har han gifvit världen det mest motbjudande
exempel. Han, den geniale finansmannen, den
allena-stäende spekulanten, var ocksä allenastäende genom
Bin suveräna likgiltighet för sina handlingars följder.
Han efterlämnar otaliga miljoner: men till dem, som
kunde frestas att afnndas honom och söka efterlikna
honom, ropar en hemsk stämma ur hans graf: Cffi
bort och gör icke som jagi Världen har nn dömt
Jay Gould och fördömt honom",
„Och dock", skriiver Bigelow, .hade denna man
Bina goda sidor, och tiden är inne att säga det. Hans
enskilda lif var fläckfritt och ädelt. Om han hade
leivat tjugu är till, sä sknlle hans brott blifvit glömdt.
Han sknlle ha öppnat sina dörrar för dem, som vi ha
sett tigga och bedja om att få komma till
plutokra-ten Vanderbilt. Tidningarna skulle ha omtalat honom
med den hänsynslnllhet, man egnar en filantropisk
miljardär; som så många andra knnde hau för
penningar ha köpt, den sociala popularitet, som så ofta
med orätt förväxlas med auseende."
Men nn har världen dömt Jay Gonld och
fördömt honom.
En prinsessa.
Novellett
af Aina.
Nu var han framme och uppe på strandvallens
sträfva gräsmatta så lätt som en pojke, ban tog sin
handkappsäck ocli strök raskt af genom småskogen
npp till villan; snart, såg han den hvita byggnaden
ligga där i solskenet. Träden hade bestämdt vuxit
och Elises rosenbuskar stodo i fnll blom; där såg
han fönstren, hans eget rmu hade fått nya markiser
— hvita med röda uddar — den goda systern, hnra
glad hon sknlle blifva att få återse honom 1 Någon
satt på verandan, meil tre steg var han där, meu —
det var icke Elise som reste Big för att möta honom,
— det var en fin, smärt gestalt med lätta, graciösa
rörelser; ett par mörka ögon strålade mot. lians och
en ljnf aldrig förgäten röst klingade gladt i hans
öra: — Hjärtligt välkommen hem! —Det var Paula,
som stod framför honom. Hou sträkfe båda händerna
emot honom till hälsning, men han var för upprörd,
lör häpen att fatta dem, ban kunde blott stamma: —
Hnr kom ni hit I —
— Elise, goda vän, förklara det för honom —
ser ni inte att han tar mig för en prinsesse-vålnad
— ropade Paula skrattande, men fröken Walle soui
nu hjärtligt välkomnade brodreu had licuiie själf
berätta.
— Jag är smått rädd att föra miu talan —
sade den nnga flickan, medan en varm glöd uppsteg
på hennes fina kind — er lilla sommarfågel, doktor,
har återigen brutit sitt fångsel — nu för alltid —
och flugit hit till detta skyddande bo för att begära
en fristad för den närmaste framtiden. — Får den
stanna? —
Nu var det doktorn, som grep och fasthöll båda
de små händerna med en obeskriflig blick. Han trodde
nästan att ban drömde ända lila de alla tre sutto
kring kaffebordet, som fröken Walle i bast dukat fram,
och nu beskref systern sin öfverraskning, då Panla
för tre dagar sedan kom och öfverrumplade henue,
— Ni måste berätta altsamman för mig — sade
doktorn ifrigt och vände sig till deraa unga gäst. Nu
då ban riktigt i lugn kunde betrakta beuue, såg huu,
att det tina ansiktet var blekt och bar spår uf en
öfverst&nden sjukdom.
— Det är så litet att berätta — Paula aåg på
honom med en vacker, ajälfnll blick — bara att jag
trånade bort där nere i Bödern och tärdes af eu
långvarig feber, under hvars glödande hetta, jag såsom
den stackars lille lappen i Borna längtade efter
„li-tet snö på mitt hutvud", Minnet af deu svala
skuggan under Sjötorps björkar var mången kvalfull natt
min enda lindring ocb i mina orediga tantasier kände
jag ofta Elises lätta hand på min panna och er röst,
doktor.....Jag var mycket ensam ocli bortglömd
i mitt sjukrum, ty den glada världon skydde min
bedröfliga skepnad och baronessan höll på att förlotva
sig med en ung italiensk grefve, soui bon inte gärna
ville afstå åt mig, trots lians små protester. Vi hade
gjort hans bekantskap i Paris och fortsatte, den på
Kivieran — jag har skäl att tro att han värkligen
hyste ett visst svärmeri för er prinsessa, men, som sagdt,
baronessan slog embargo på honom och lämnade mig
åt mitt öde. Ändtligen förde slumpen i min väg en
äldre landsmaninna till er, som reste där nere tör
sitt nöjes skull: jag listade mig till hennes
bevågenhet och lockade henne så utan vidare till att taga
mig med, när hon skulle reBa hem tillbaka. —
— Och er styfmor? —
— Hon är troligen sora bäst på bröllopsresa
bland pyramiderna, sade Panla leende — men tillade
allvarligt; hon och jag hafva gjort npp räkenskap
med hvarandra och skilts åt — för lifvet som jag
hoppas. Jag är nu här i min egen mors fosterland,
min långa längtans mål — jag talar ledigt främmande
språk och känner mig energisk nog att gladt taga
upp kampeu mot lifvet. Jag skall nog slå mig fram,
ni skall få se att alt går mig väl! —
Doktorn reste sig npp och gick längst bort. till
verandans motsatta sida, tnsen svallande känslor
stormade in på honom, ban var knapt mera sig själf
mäktig, Panla hade åter inkastats på hans väg och han
kände att han älskade henne varmare än någonsin,
men samma binder stod alt ännn kvar. Han var ooh
förblef för henne en faderlig vän — aldrig eu älskare!
Med uppbjudande af bela sin själfbehärskning
lyckades han dämpa känslornas svull och tvinga sin
yttre varelse till lugn; Elise skulle bestämdt i annat
iall skämtsamt ntropat »att ban blifvit bortbytt" på
resan och Paulas uppmärksamhet kunde blifva väkt.
Han måste bereda sig på kamp och strid och numera
ständigt vara på sin vakt — det gick trögt till en
början, men vanan skulle väl sedan hjälpa honom
vidare tänkte doktorn och aå aatte hau aig åter ned
och berättade om sin resa så godt ban kunde, men
bela tiden fullt medveten om, att han talade aom en
uppdragen mekanism.
Så ilade eltermiddagens timmar bort ocli
juli-kvällens leende lugn sänkte aig ölver det lilla
Sjötorp. Doktorn hade gått frain och åter på verandan
kvald af oroliga tankar, nu atod hau stödd mot
balustraden och betraktade solnedgången. Dä ljödo
plötsligt lätta steg bakom honom.
— Förlåt om jag störde filosofen i hans lärda
spekulationer — aade Panlas glädtiga röst. — jag
tänkte vara aå dristig ocli be er spela, ni kan inte
ana hurn ofta minnet uf edra orgeltoner gjort mig
godt. Ni vet inte liälfteu ens af alla edra
välgärningar mot mig, käre doktor — ni soni varit som en
far fiir don öfvergifna. —
— En far — ja där var det uu igen och denna
gång uttaladt af hennes egna läppar.
— Jag hoppas också på edra goda råd för
iram-tiden — hou såg tillitsfullt upp till honom, men lian
stod där så besynnerligt stel och främmande, att hou
plötsligt drog sig tillbaka — ursäkta min egoism,
doktor Walle, som redan första kvällen elter resan
vill tränga sig på er med tröttande anspråk. Nn
går jag strax, —
— Nej nej — doktorn tog sig om pannan —
jag skall försöka — tro inte lör alt i världen att
ni.....Han såg pä heuue ooh i denna blick låg
med ens bela djupet, af bane dolda hemlighet i öppen
dag. — Jag vill alltid vara en faderlig väu förer,
var viss därpå, och jag skall också kunna det, eljes
vore jag en inbiten egoiat. Vi skulle således tala om
er framtid! —
— Fiir de närmaste veckorna har jag tänkt
mig en badkur där borta, jag är äunu ej så stark
som förr — sade Paula osäkert och med märkbar
förvirring. —
— Hvad iir det. för tokprat — ropade fröken
Elise, som uu kom ut och hade uppfångat de siata
orden — skulle du resa diu väg, lilla trollslända, jnat
som vi fått syn på ilig; — nej, det sker iute 8å sant
jag heter Elise Walle. —
Paula såg skygt efter doktorn, som hastigt
oi-lägsnade sig, ban hade icke haft ett ord till
mutaä-gelse, — Det får hero på doktorn om jag skall stanna
— sade hou sakta — hvem vet hur välkommen jag
vari —
— Herman Herman — ropade fröken Walle —
och hvar är han då, kom genast tillbaka, Paula
inbillar sig, att du ogärna ser henne i ditt hus? —
Hon skyndade itrigt in efter brödren, men doktorn
låtsade icko höra där han stod med hufvudet
begrafvet. 1 den stora reskofferten och förBt då systern
försvunnit i köksregionerna på Klaras menande vink
kom han långsamt och dröjande ut till Panla. Hon
stod ännn kvar där han lämnat henne och på hennes
kinder hvilade ett. fint. pnrpurskimmer, aldrig hade hon
synts honom älskvärdare, aldrig mera värd att ägas.
— Hvarför skalle ni resa, fröken Panla, Bade
han med dämpad röat — jag tror att baden i vår
vackra vik ooh Sjötorps Ingn bättre än någonting
annat återatälla er hälsa och ni vet jn, att edra gamla
vänner här alltid se eder med glädje. —
— Hvarför betonar ni ordet gamla, vår
bekantskap är jn i det, liola ganska ny! —
Han Båg förundrad på henne: — Jag tänkte
på åren, särskildt i fråga om mig själf, ni vet, att
jag kunde vara er far I —
— Och likväl skulle vi två icke på tu man liand
knnna göra minsta lilla resotripp ntan att få liöra
hviskas bakom osa: — Där går doktor Walle och —
lians hustru. —
— Paula, skämta inte nn — jag har haft nog
att kämpa med mina dåraktiga tankar — utbrast
dok-torii-förtviflad — barn, barn, förstår dn då icke att
jag är eu gammal narr, som drömmer om kärlek, då
de första grå stråna redan smyga fram vid lians
tinning. Jag ville gärna gifva alt i världen iör att få
kalla dig min och mitt lif vore mig icke dyrbarare
än din lycka, men — jag älskar dig tillräckligt för
att kunna försaka. Dröj kvar hos mig lilla lärka,
dröj så länge du vill och lyfta sedan vingarne till
flykt — fri skall dn vara, om mitt hjärta än sknlle
brista därvid! —
Paulas blick var fästad vid golfvet; nu såg hon
upp: — Jag har tröttnat på friheten — sade hon
sakta — låt mig få plata i boet; jag längtar efter
dess skyddande värme. Hennes ögon sökte lianB: —
Jag frnktar att eynas djärf käre doktor, men hvad
offrar man ej, då man kämpar för sin lycka — här
har ni mig, stöt mig bort, om jag inte får atanna. —
Hon räkte honom handen och i öfvermåttet af ain
känsla Blöt han den fina geatalten till aitt bröst.
— Du vill således Paula dn vill ... .
— Bli din hnstru — ja Herman det är den
enda plats i världen jag numera sknlle afundas en
annan kvinna — sade Paula meil Btrålande blickar,
— ser du når jag senast lämnade dig, då var jag ett
barn och förstod icke mig själf, men skilsmässan
vecklade nt mina känslor och det. dröjde ej länge
innan jag viste, att jag i dig mött den ende, som jag
kunde älska. Säg inte att jag är opröfvad, dn vet
hvad lifvet varit för mig, nej jag är viss på mitt
hjärta och därlör skref jag ej mer till dig, jag måste
komina tillhaka först och se om det fans något hopp
för mig! —
— Och dn bar aldrig ryggat tillbaka för min
ålder! —
— Nej hör på den gamle doktorn, från denna
dag skall du alltid få beta „gamle", när dn inte är
snäll mot ditt „hustru-barn" — mins det. —
Doktorn smålog och slöt den protesterande innnnen med
en öm kysB.
— Hvad föregår här — utropade i detsamma
fröken EliBe, som häpen och undrande stannade i
dörren.
— Hou har tagit makten öfver mig och mitt
lins — svarade doktorn och aåg leende från Paula
till don lilla handsken ofvanför systems hufvud —
aldrig trodde jag, att mitt lilla skämt skulle sluta med
att blifva symboliskt. —
— Det betyder således en förlofning, nåh ilå
behöfver jag inte frukta att Paula rymmer sin våg;
du gode Gud hur glad jag är I Miu välsignelse får ni
i rikaste mått.
— Det vet jag, kära, trofasta syster,
altsam-man är som en saga, men Gnd ske lof att Blutet,
blef godt —
Ja „ ban fick prin8esaan ocli konungariket och
aå lefde de lyckliga i hundrade år" — sade Paula.
(S 1 u t).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
