Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T t O E N.
N:o 00
— Kanske godtgiir jag härmed ilfvon något at
den sorg, Bom jag i glädjelösa dagar beredt er, mina
barn. tinga kan jag ieke fl ter göra er, men kanske
blifva ni dfct i edra bann lycka?
Och ban omfamnade Bon nch sotfhnstrn.
Nattvinden hade ökats och for genom bladen,
s/I ntt dn hviskande slogo emot hvarandra; nlmartm
susade vänligt, och luften var milttad med akaciedott.
Towerbron i London.
Så lllnge London består, har London Bridge i
sina mångahanda gestalter, frän romarnes och
sachsar-nes bathro till den nuvarande 1831 fullbordade stora
stenbron, varit den lörsta bro, som den Irån halvot
nppför Themsen kommande sjömannen möter, och från
denna bro har Londonbon kunnat kasta den lörsta
blicken på sin rikshufvndstads milslånga hamn,
emedan oceanseglarena kunnat gå linda upp till dess
stenpelare. Men under de senaste årtiondena hafva längre
ned pä båda sidor om floden uppstått väldiga
fabriksdistrikt med en befolkning på många hundratusental,
och hvarken lilrjor på eller järnvägstunnlar under
vattnet förslå ens närmelsevis lör trafiken öfver Huden.
Eu ny lasl trafikled nedanlör London Bridge
hardärlörvi-snt sig yara en tvingande nödvändighet.. Svårigheten
bar endast legat i, huru detta skulle ske utan att
afskära skeppstraflkeii till den innersta delen al
hamnen. Eu stenbro kunde alls ej komma i fråga, en
hängbro ej häller. Ty lör att låta de större
segelfartygen passera under den, måste den anläggas i
sådan böjd att den blolve otillgänglig från de lågt
liggande strandområdena, åtminstone for alla åkdon.
Efter långt, fåfängt, projekterande föreslog ändtligen den
sedermera aflidne Cit.y-arkit.ekt.en sir Horace Jones en
bro, i hvilken två system skalle förenas, hängbro och
lyftbrosyBtemon. Detta 18Hü påbörjade och efter åtta
års oalbrutet arbete numera fullbordade ståtliga
byg-nadsvllrk är Tower Bridge, så kallad elter den gamla
borgen Towern, Londons värlsbekanta statsfängelse,
i hvars närmaste grannskap den öfvertvärar floden.
Bron hvilar, frånsedt tvä små pelare på båda
stränderna, på tvä mäktiga HO meter irån hvarandra
stående pelare. Deras 1,851) kvadratmeter omfattande
fot hvilar 8 meter under Themsen» botten och 18
meter under vattenytan. Från fundamentet till en
meter öfvet vattuet bildar hvardera pelaren en väldig
I8,l>0ü kubikmeter stor massa af Cement, tegel och
granitblock. Pä detta massiva underlag höja sig fyra
311 meter höga stålkoloirner, hvilka föronatle genom
et t nät värk af järn och stål resa sig ölvor vattnet
som tvä gigantiska gotiska torn, emedan man af
skönhetshänsyn omklädt det sinnrika, men tilia virrvarret
al jiiru Och stål med en tunn mur af tegel och
därmed gifvit det. bela utseendet af ett solidt inurvärk.
Genom dessa från fundamentet, till de törgybla
spetsarna 88 meter höga flodpelare delas brou i tre
al-delningar. Do två afdelningarna närmast stränderna
äro hängbroar, hvardera 81 meter lång, 18 meter bred
och Si meter hög öfver vattenbrynet. Men den
mellan flodpelarue befintliga delen är eu lyitbro. I
hvilande läge bildar den eu (iO meter lång uch 15
meter bred farväg, nog hög för alla mindre flodfartyg
att passera under. Men så snart ett. större skepp
skall passera, sätter brovakten medels en enda
hafstång det högst sinnrikt konstruerade komplicerudc
maskineriet i rörelse.
l’å båda polarena draga sig då tjocka
järnkedjor tvärs öfver farvägen och hindra sålunda
fordons-traflkens fortsättande öfver bron. I det ögonblick, dä
kedjorna blifva s|lända, lösa de automatiskt, en annan
häfståug. hvilken i sin tur bringar väldiga
hydrauliska apparater inue i pelarne i rörelse. Lyftbron
öppnar sig, och inom eu halt minut hufva de båda delarne,
hvädrcra af 1200 tons vikt, rest. sig och slutit, sig
tätt intill pelarne. 8å snart fartyget passerat är ett
annat häfståugstryck tillräckligt för att med samma
hastighet sluta bron.
Knappast lyra ellor fein minuter blir sålunda
trafiken på bron afbruten, och detta blott för åkdon.
Ty de fotgängare, hvilka ej vilja förlora ens denna
korta tid, kunna pu trappor eller i hissar, hvar uch en
rymmande 25 personer, inne i pelarena nå upp till
eu bro, som 39 meter öfver floden nära toppen af
pelarne åstadkommer eu förbindelse mellau dem och
således i hvarje ögonblick, äfven då ett, atorti fartyg
passerar, möjliggör en ohehindrad trafik till fots.
Det. storartade byggn adsvärket. är 792 meter
eller en ball engelsk mil långt, däri inberäknade de
tillsnmmnns en ball kilometer långa iippkörsbauorna
på land. 16,000 tons stål och järn, 20,000 tons
cement. 31 miljoner tegelstenar och 11,011(1 kubikmeter
kvadersten hafva åtgått till dess byggande.
Totalkostnaden har stigit till e. 39 miljoner finska mark
och halva till största delen bestridits ttr de sedan
många år hopade öfverskottet| uf de så kallade Bridge
House Estatcs, en donation, som City korporationen
lått emottaga på Thomas ii Heckota tid tör
niolerhållande al London Bridge.
(Dr lllustrirte Zeitubg),
För sent.
Berättelse för »Tiden" af Ata.
(Forts.)
„Nej men se där ha’ vi ju Aino" utropade Anna,
då bou varseblef Aino, som steg nt från kupén. Aino
kastade sig om sin kusins bals. »Ack, jag har så
längtat att se dig, vi fia’ ju alltid kommit, så vill
öfverens; och se där din nian. God dag Emil, huru
står det. till?" „Tack bra. Får jag lof presentera
magister Stål, fröken Tallgren.1’ Hon låt sin blick
hastigt glida öfver hans person. Ja minsann var han
ej rätt ståtlig neil vacker. En treflig öfverraskning
för henne, som föreställ, sig honom liten, tjock ooli
en smnln tatntt. Nil ångrade hou ej sin färd, det
skulle väl löna mödan att viuna honom fiir sig. Hou
slog blygsamt, neil ögonen då hans blick mötte
hennes och log mildt. Hon viste detta sknlle slå an på
honom; och det förfelade ej häller den åsyftade
värkan, det. märkte hon genast, ty ett uttryck at
förtjusning spred Big öfver lians drag. Till en början var
detta nog. Hon drog sig därför tillbaka Irån honom
och ingaf sig i ett. lifligt samspråk med de liåda
makarne. Når man var framme, försvann Anna genast
för att styra om téet och Emil gick lör att söka
pu-pyrosser. Hou blef således fiir en stund allena med
honom. Hou låtsades generad och vände förläget på
boken hon höll i handen, endast och allenast lör att
fästa haas nppmärksamhel. vid den. »Fröken Tallgren."
började ban, »tillåter Ni mig Iråga hvad det ilr Br en
bok Ni har?" »Det är endast Wikners predikningar,
som jag tagit med till reslektyr", svarade Aino sakta,
titan att alå upp ögonen. Han såg på henne glndt
öfverraskad ocli kunde ej förhindra ett. »åh värkligen".
Hon slog blygsamt och förvånadt upp ögonen i det hon
sade: „Hvarför förundrar det. Eder"? »Förlåt" sade
ban varmt, „uien det. är sä ovanligt i våra dagar att
träffa på unga som känna lifvets väg. Det. gläder
mig", fortfor ban, „att Ni fått sikte på det enda
ideella, Gad själf". Han hade blifvit belt varm om
hjärtat; haas svärmiska, djupa ögon hvilade ined
hänryckning på Aino. 1 det samma koin Emil och all
vidare samspråk dem emellan upphörde för den dagen. —
Följande morgon vaknade Aino redan tidigt. Kanske
var det bäst hou steg upp, ty dä skulle hon bestämdt
träffa magistern, tänkte hon för sig själf, ty ban var
belt säkert eu svärmare, som steg tidigt upp för att
se på solens uppgåtig och höra fåglarnes sång. Hon
steg upp och klädde hastigt på sig. Hon kände sig
riktigt glad, nu då hon hade en att förbrylla
hufvudet på och (lå hen iies försök i den vägen redan sä
väl lyckats kvällen förut. Hvad det hade varit tör
en god idé af henne att köpa de där predikniugarnu,
de hade gjort en alldeles utomordentlig effekt på
bo-honom. — Hou gick gladt gnolande på en visa
nedför trappan. Så kom hou ut i trädgården. Kanske
skulle hon finna honom dlr, men nej, han syntes ej
till. Hon beslöt gå ned till sjöstranden, aom låg ett
stycke därifrån. Hou hittade ej vägen dit:, utan var
tvungen att gå öfver ängar och åkrar och klättra
öl-ver gärdosgårdar. Slutligen var hon då framme, men
hum hon än spanade säg hon ej en skymt at
magistor Stål. Hou blef lnissruodig. Hon hade således
gjort, sig onödigt besvär. Hou beslöt anträda
återfärden, men sutte sig törst, pä en knllfallen trädstam för
att hvila. Plötsligt, hörde bon ett prasslande ljud bakoui
sig, uch befaun sig i uästa ögonblick ausikte mot au-
sikte med magiBter Stål. Hon rodnade lätt såsom det
anstår en ung flicka, d.i hon oförmodadt finner sig
öfverraskad af en ung man. »Ni bär" stammade hon
och reste sig. »Fröken Tallgren, låt mig ej störa
Kder! Mitt sällskap faller |Oder kanske olägligt," tillade
ban sakta? »Nej, inte alls, tvärtom, men Ni kom så
oförmodadt; jag hade ej en aning om att NI kunde
vara här", sade hon, förläget, ploe,kände bladen från
en kvist, aom hon brutit från ett. uärstående tråd.
»Jag befunne mig ej här", sade ban, »om jag ej sett
Eder (rån mitt lönster hum Ni vandrade hitåt, och då
fick älven jag fust att gå litet." „Hurii kan Ni sitta
inne", nthrnst Aino, »då fåglarna sjunga och naturen
står i all siu fägring. Hvarför ej hällre taga Edra
böcker med Eder hit nt", sade hon, i det hon lätt
sin blick med beundran glida öfver den vackra sjön
och dess stränder. »Det gör jag äfven ofta",
ava-rade ban och fortior: »Ni beundrar då älven naturen?
Jug för min del kan aldrig se mig mätt pä all denna
skönhet. Tankarna blifva som mera storslagna,
hjärtat vidgas och sjillen svälvar liksom frigjord från det
alldagliga upp till högre och sällare rymder. Förstår
Ni mig, fröken Tallgren? Ja, jag ser på edra ögon
att äfven Ni kiluner Båsoin jag", tillade hau, dä hau
såg att hennes ögon med ett svärmiskt tittryck
altjämt betraktade deu lugna sjön, hvari de allvarliga
granarne speglade sig. — Han tystnade liksom
hänförd af sina egna ord. Slutligen hade han då funnit
eu som delade hans känslor och tankar. Så satt
ban eu stund tyst och betraktade henne. Hon
började känna sig besvärad af hans blick. Hon
reste sig därför i det hon sade: »vi måste kanske
åter-trilda hemfärden". Han tyktes ined saknad stiga upp
lör aff gå. när hade ban käut sig såsom npphiijil
nästan till himmelen, det kändes därför svårt att
åter nedstiga till jorden. »Kunna vi ej ännu stanna
litet" sade ban bedjaude. „Nej, inte Br i dag, men
eu annan gåug", sade hon vänligt leende. „Ni vill
då värkligen ännu tillåta mig tillbringa flera sådana
stunder i ert sällskap" utbrast ban hänförd. »När?
Redan i morgon? Jag kan ej vänta längre", utropade
ban Hdelselullt. Hou tvekade ett ögonblick, kanske
vore det klokast att ej alltid gifva vika för lians
böner. Hon sade därför: »jag vef. ej, åtminstone elter
några dagar". »Nej, nej fröken, redan i morgon, sade
han bedjande, »Kanske", sade hon, »men då skola
vi llisa något tillsammans. Ni har kanske några
andra arbeten af Wikner, jag har endast läst det
som Ni såg i går. Han samtykte med beundran.
* *
Från denna dag träffades de allena nästan hvarje
morgon. Aino stannade längre än hon först,
ämnat och först efter några veckor reste hon, dä alt
var nppgjordt i mellan magister Stål och henne- Hon
hade förlofvat sig med honom fiir att. hufva honom
till reserv, ifall hon icke under de år, hau ännu behöfde
för siua stadiers slutföra lille, hittade pä något mera
lysande parti. —- Segerglad återkom hon hem.
Vänligare iln vanligt hälsade hon pä Ingrid. Detta var
för Ingrid ett. dåligt omen, hon viste att A|no bar
något i skölden emot henne. Eu rysning genomgick
heiiue vid systrens omfamning; hon måste
behärska sig tör att ej stöta henne ifrån sig. »Jag
kan hälsa dig från magister Stål" började Aino.
Ingrid böjde endast, ued hufvudet tör att dölja
rodnaden, som hastigt steg på hennes kinder, Aino
hade väntat sig en fråga, men (lit Ingrid ej sade
något, fortfor hou med hemlighetsfull, inställsain
röst: »Hör iln, Ingrid, jug har något att säga dig,
något, som du ej får säga åt någon". Hou hade
stigit upp i det hon talade och satte sig på en stol
belt nära Ingrid. Hon fattade tag i hennes arm och
böjde sig fram emot henne i det hon viskade: »jag
är förlofvad mod magister Stål. Och du, som trodde
att hau ej skulle behaga uiig". Hon skrattade segerglad!
och hånfullt Ingrid satt alt fortfarande med
ned-slugna ögon. Vid systrens bekännelse hade hou rykt,
kilttigl till, men ej ett drag förändrade sig i hennes
ansikte. Systrens inställsamma sätt, hade förberedt
henne på något obehagligt. »Meu du gratulerar mig
ju ej till min lycka" sade Aino ironiskt. Ingrid slog
upp ögonen och mötte Ainos hånfulla blick. Hou
kände sig förvirrad; hon ville skynda bort, men Aino
höll henne lortfurande 1 armen. »Låt. mig gå",
utbrast hon med en al tårar kväfd stämma. »Ah, ser
man på, du lindé väl inbillat dig att han var kär i
dig", sade Aino. Hou slog åter till sitt hånfulla skratt.
Tårarne stego Ingrid i ögonen, Hon rykte sig löst
l°rfl.ii Ainos tag ocli skyndade burt. Hon hade velat
gömuiu sig i eu mörk vrå, för att riktigt gräla ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
