Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 8. Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
FJORTONDE KAPITLET.
Kejsarinnan kastade sig på knä och bad kejsaren återkalla domen.
Folket skockade sig och fordrade under våldsamma hotelser att få
biskopen tillbaka. »Tre dagar derefter», säger en författare, »var det
blå sundet vid Konstantinopel höljdt af båtar med fanor och mattor
och blommor. Alla ville vara de förste att helsa den dyre läraren.
Nere vid hamnen mötte otaliga skaror, äfven kvinnor och barn. De
buro facklor framför honom och sjöngo psalmer. Sålunda fördes han
till sin kyrka.» Krysostomus’ första predikningar gjorde ett väldigt
intryck. »Ära vare Gud för allt!» — det var alltid hans valspråk; det
var ock det ämne, som hans tal nu rörde sig omkring inför en skara
åhörare, som icke fick rum i någon kyrka utan måste samlas på öppna
torget.
Men den väldige profeten ådrog sig snart åter hofvets ogunst.
»Åter rasar Herodias», sade han i en predikan, »och dansar och
åstundar döparens hufvud på ett fat.» Och han misstog sig icke. Dömd
till afsättning fördes han en natt öfver till Asien. Men från sin
ensliga cell i den armeniska bergstrakten utöfvade han genom bref ett
nästan lika mäktigt inflytande som förr. Dessutom vardt denna cell
medelpunkten för ett vidt omfattande missionsarbete. Detta kunde
hofvet icke lida. Krysostomus sändes längre bort. Under vägen led
den gamle mannen mycken misshandel af sina vaktare. Han vardt
deraf sjuk. När han kände, att slutet var nära, lät han föra sig in
i ett litet kapell, klädde sig i en ren, hvit drägt såsom Herrens brud,
mottog den heliga nattvarden och afsomnade stilla med de orden på
sina läppar: »Ära vare Gud för allt!» Det skedde år 407.
Under den utvidgning, som den kristna kyrkan fick, sedan hon
blifvit statskyrka, växte prestväldet mer och mer, och nya embeten
bildades. De högsta kyrkliga embetsmännen kallades patriarker, af
hvilka de två förnämsta hade sina residens i Rom och i
Konstantinopel, eller såsom det hette och ännu i det kyrkliga språket heter: det
gamla Rom och det nya Rom. Mellan dessa två rådde en ständig
afundsjuka. Den ene såväl som den andre ville vara kyrkans
»hufvud». Rom var i alla fall kyrkans hufvudstad, och begge mente de
sig bo i Rom. Denna afundsjuka gaf sig luft i allehanda lärostrider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
