Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sextonde tyska Bachfesten
gits fram i ljuset. På ett sätt som
enligt samstämmiga vittnesbörd i:
fråga om genialitet och pietet icke
lämnar något övrigt att önska, har
Gräser instrumenterat verket för
stråk- och blåsinstrument, de två-
stämmiga satserna dock undantag-
na, vilka bäst lämpa sig för cembalo
eller orgel. För ett av dessa stycken
skall för övrigt, som redan antytts,
instrument (tangentinstrument)-vara
av Bach föreskrivet. Icke en not är
tillfogad, utan slutfugan avbrytes
precis på det ställe, där pennan föll
ur handen på den på sitt dödsläger
arbetande mästaren.
Denne Gräser, vars namn under
Bachfesten var i vars mans mun,
skulle förresten förtjäna ett eget ka-
pitel. Född 1906 — fadern var lä-
kare — utställde han i Munchen vid
12 års ålder 150 målningar, som de
stora "tyska konsttidskrifterna äg-
nade en utförlig och gynnsam kri-
tik. Senare studerade han musik
under ledning av Karl Klingler. Som
sextonårig upptäckte han »>»Die
wahre Gestalt der Kunst der Fuge»>,
och två år senare skrev han för
Bachsällskapets årsbok (Bachjahr-
buch 1924) en av alla Bachvänner
mycket uppmärksammad «analys
över verket. Det största uppseende
väckte han emellertid, då han 1926
hos Breitkopf u. Härtel utgav den
vetenskapliga edition av »Die Kunst
der Fuge», som sedermera lades till
grund för verkets uruppförande i
Leipzigs Thomaskirche under prof.
Karl Straubes ledning och som även
här, vid dess första framförande på
en Bachfest, kom till användning.
Men Gräsers saga blev kort. Den 13
juni i år gick han ur tiden, 21-årig,
för egen hand. Ett fruktansvärt
faktum, som icke kan nog beklagas.
Men hans minne lever, och hans
namn ställes vid sidan av Felix Men-
delssohns, Matteuspassionens upp-
täckare. |
173
Nu till utförandet av verket. Men
först: Skulle detta av de allra flesta
fullkomligt okända, av endast lärda,
torra, på ett och samma tema och i
en och samma tonart uppbyggda fu-
gor bestående Bachverk kunna sam-
la publik? Jag var i spänning av
nyfikenhet, då jag denna gång an-
trädde min vandring till Stadthalle.
Mina farhågor, att publiken äntligen
skulle svika, visade sig vara ogrun-
dade: en till sista plats fylld sal
mötte även denna gång mina ögon.
Men vilket sorl! Vad är det egentli-
gen fråga om? Jo, överallt diskute-
ras »Die Kunst der Fuge>», man och
man emellan eller i grupper, alla
med partitur, klaverutdrag eller en
»Fährer» i händerna. Så geht es
los. Den berömda violakvartetten
från Minchen, med prof. Valentin
Härtl som primarius, föredrar de
fyra första fugorna under det stora
auditoriets andlösa tystnad. Sedan
höjer d:r Laugs taktpinnen, »Con-
trapunctus V>, satt för stråkorkes-
ter och orgel, tager vid. Den ena fu-
gan följer på den andra, man lyss-
nar och läser de lärda beteckning-
arna: »Canon alla Ottava, Canon
alla Duodecima in Contrapunto alla
Quinta» etc., läser och lyssnar. Ef-
ter två timmars musicerande har
man nått slutfugan »a 4 soggetti»,
satt för stråkorkester, träblåsare,
trumpeter, basuner och orgel. Mäk-
tigt väller floden fram, ett perpetu-
um mobile i toner. Så med ens: det
stannar av. De tystna, den ena
stämman efter den andra. Finis
musice! Mästaren har upphört att
sjunga och spela »zu Gottes Ehre
und zu Recreation des Gemiöths».
Pennan har fallit ur hans hand.
Det är dödstyst i salen. Någon
reser sig. Andra följa exemplet. Ett
ögonblick, och hela publiken står
där med knäppta händer och sänkta
huvuden. Orgeln intonerar Bachs
svanesång, den orgelkoral, som mäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
