Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebrående ord hördes, men ögonen vände sig bort; det rådde
en tystnad och en högtidlig stämning, som kommo
brottslingens hjärta att rysa. Han satte sig och
försökte se glad ut, men det var förspilld möda — det
framkallade intet leende, intet svar, och han
tystnade och lät sitt hjärta sjunka ned i förtviflans djup.
Efter frukosten tog hans tant honom afsides, och
Tom nästan gladde sig vid hoppet att han skulle få
stryk; men så blef det icke. Tanten grät öfver
honom och frågade, hur han kunde ge sig till att krossa
hennes gamla hjärta på det sättet; till sist bad hon
honom att bara gå på och fördärfva sig själf och föra
hennes grå hår med sorg i grafven, ty det tjänade
ingenting till för henne att försöka längre. Detta var
värre än att få risbastu tusen gånger, och Toms
hjärta led nu mer än hans kropp. Han grät, han
tiggde om förlåtelse, lofvade bot och bättring om
och om igen och afskedades därpå, hvarvid han
kände, att han fått en endast ofullständig förlåtelse
och ingifvit ett endast svagt förtroende.
Han gick sin väg alldeles för usel och eländig
att ens kunna känna något begär att hämnas på Sid,
så att dennes hastiga reträtt genom bakporten
egentligen var alldeles onödig. Han gick dyster och
nedslagen till skolan, där han samtidigt med Joe
Harper fick stut för skolkning från skolan den
föregående eftermiddagen, med minen hos en person hvars
hjärta är upptaget af tyngre sorger och fullkomligt
likgiltigt för småsaker. Därpå gick han och satte sig på
sin plats, stödde armbågarna mot pulpeten och
hakan mot händerna och stirrade på väggen med det
känslolösa, stela uttrycket hos ett lidande, som nått
sin gräns och icke kan gå längre. Hans armbåge
tryckte mot ett hårdt föremål. Först om en god
stund ändrade han sakta och dystert ställning och
tog upp detta föremål med en suck. Det låg i ett
papper; han vecklade upp det. En lång, dröjande,
kolossal suck följde, och hans hjärta brast. Det var
hans strykjärnsknapp! Denna sista fjäder knäckte
kamelens rygg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
