Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märksammas av en var, som passerade detta rum. Under
tiden ville han bereda sig på det svåra nappatag, som han/
insåg att han måste få med dörren, innan den släppte honom
igenom.
Då natten kommit och allt gårdens folk sov i sina sängar, alla
utom vakten i porttornet, lämnade Lambert sin kammare och
begav sig till vestibulen i huvudbyggnaden. Nu behövde han ej
vara rädd att bli störd, ty husbonden och den förnämste av
tjänarne voro ju borta, och de övriga, bland vilka icke fanns
någon, som hade rimligt skäl att nattetid passera vestibulen,
lågo i sin sötaste sömn. Han hade försett sig med en lykta,
filar och tänger samt en hel del nycklar, dels sådana, vilka han
såsom slottsskrivare hade tillgång till och vilka efter jämförelse
med avtrycket sågo ut att kunna passa, dels falska dylika, som
han förskaffat sig under den tid han drev sitt nattliga spioneri
på Mem. Så rustad begav han sig till trappan, öppnade utan
svårighet den så finurligt dolda luckan, trädde ned för dess
trappsteg och började att experimentera med hänglåsen.
Den motstod länge alla hans ansträngningar. Först sedan
han provat minst ett dussin nycklar och sedan han med
skicklighet, som vittnade om goda anlag för inbrottstjuvyrket, filat
till en av de falska nycklarne, gav låset vika och öppnade sig.
Lambert drog en lättnadens suck, ty nu hade han övervunnit
det sista hindret och det blev honom lätt att öppna den grova
dörren. Då han, efter att inkommit i det hemlighetsfulla
underjordiska rum, vartill han med så stor möda berett sig inträde,
lät skenet av sin lykta falla in i det mörka okända, greps han av
förfäran och var nära att i förskräckelsen släppa lyktan i golvet,
Och likväl var den syn, som så upprörde honom, i själva verket
ingenting annat än vad han väntat och hoppats att få se. På
en låg upphöjning stodo i dubbel rad tolv människofigurer av
glänsande silver, skinande och blanka, som hade de nyss utgått
från konstnärens verkstad. Men han tyckte att de rörde sig,
att de blickade hotfullt på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
