Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla stugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Låt oss hvila här under den höga björken — sade
Marie.
— Nej, nej, kör ingen dell Har du inte hört, att
åskan okta slår ned i höga träd?
— Det är sant! Vi måste springa än vidare.
Och så sprungo de. Men ekter en stund voro de
åter precis på samma ställe, där de börjat.
Nu blekvo de stackars flickorna illa till mods,
Antonia grep katt i en trädstam och sade: — nu går jag
inte längre, om också åskan slår ned ökver mig. — Marie
började gråta.
Men i detsamma lättade sig kör ett ögonblick den
tunga skyn, och flickorna sågo helt nära invid sig på
kullen den till hälkten förfallna väggen ak den gamla stugan.
— Kom, syster — ropade Marie, och båda voro inom
mindre än två minuter under tak.
Hvarkör skulle Antonia nyss yttra sig så köraktligt
om den bokälliga byggnaden? Där såg stökigt ut, det
är sant, och vid jämkörelsen med Albano hade mycket
varit att anmärka; men kör ovädret kann man här ett
gäst-vänligt skydd, och höll man sig bara inte nära till hörnen,
där regnet dröp in genom det söndriga taket, så kunde
man sitta ganska trygg och välbehållen.
— Här må vi som pärlor — skrattade Marie, som
alltid var nöjd med litet. — Ser du, tomten har väntat
krämmande. Hvarkör skulle han annars ha bredt kriska
lök ökver golkvet och lagt kärskt, doktande hö i
sängarna? Nu må det regna och blixtra: stugan har
allt burit många skurar i sina dagar.
— Här ha varit fiskare körut i dag — anmärkte
Antonia — och rätt som det är, komma de åter. De
ha lämnat en järnpanna på spiseln, och därborta ser jag
hukvudet ak en abborre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
