- Project Runeberg -  Läsning för barn / Bok 1 /
151

(1906-1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Spelevink

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men rätt som det var, plumsade han ned i ett djupt hål
och befann sig i ett präktigt palats af glimmande is.
Där var stjärnklart och månljust, alla salar voro prydda
med speglar af glanskis, alla golf beströdda med
diamanter af rimfrost. Oviga snögubbar kullrade på magen fram
öfver golfven. En enda stod rak; det var en lång,
styf jätte, ispiggar i håret, ispiggar i skägget, nattrock
af pappersis och skor af frusen bärsaft. — Se, god
dag, Knut Spelevink — sade jätten; — hur ser du sfi
illa ut i dag?

— Hur skulle ej jag se illa ut, som icke har fått
annat än hett stångjärn sedan i går middag? — svarade
Knut med skallrande tänder.

— Du är för het, unge man, du är för het —
sade jätten. — Jag är snökonungen, jag uppfostrar alla
mina undersåtar till isklimpar, och jag vill göra äfven
dig till en isklimp. Öfversnögubbe, doppa pojken sju
gånger i iskallt vatten, häng honom på en knagg, och
låt honom frysa!

— Nej, vänta litet — menade Knut. — Gif mig
hellre en mugg varm ölost, jag är redan en isklimp!

— Öfversnögubbe, gif honom en bit fruset
kvick-silfver och en mugg frossa, innan du doppar honom! —
befallde jätten.

Knut ville taga till fotter, men det var redan för
sent. Öfversnögubben grep honom i kragen, det hade
varit ute med honom, om han ej råkat få fatt i sin
rörpipa. Knut visste intet annat råd, än att blåsa i pipan,
och denna gång var det pit pi. Strax förvredos den
långe snökonungens anletsdrag till ett grin, som skulle
föreställa munterhet, men som icke var annat, än raseri
öfver den skrattlust, som oförmodadt fick makt öfver
honom. Han skrattade, ja han skrattade så, att ispiggarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:00:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topbarn/1/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free