Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När hafvet brusar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 SXNGIÉI{ 1812
När hafvet brusar.
Jag stod på det stormiga hatvets strand. Högt ofvan mig
jag hörde susande granars röst, så sorgelig.
Där hviskade saknad i lundens löf, och vinden for
med sorg öfver doftande blommors prakt. Ett dunkelt flor
af vemod låg öfver dalens frid, på fåltets vår,
och källans öga darrande sken, likt brusten tår.
I\len vågorna brusade högt och vildt. Det vida haf
i aftonrodnaden glimmade likt en tårhöljd graf,
hvars rosor skimrande sommardagg med silfver strött.
Ett tält af glödande skyars brand, högt purpurrödt,
i kvällen hvälfde sin döme af eld öfver vågens brus,
och solens gnistrande skifva sjönk i ett haf af ljus.
Där bortom strålande vågors glans i kvällens brand,
där står en förgäten ensam graf uppå hafvets strand.
Där göms min vän, den i förtid flydde - min kärlek all:
han hvilar nnder en mörkgrön tall vid hafvets svall.
Han gick som strålen stilla går ned i aftonskyn,
när nattens stjärnor tindra alltren vid skogens bryn
och längtan suckar i dödens dal. –
Min älskling, kom!
Kom åter! Eviga afsked glöm, vänd åter om!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
