Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Prolog den 7 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 SÅNGER 1858
Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet:
»Vi måste vänta dem ännu en tid.
Vi måste unna dem åt fosterlandet,
att bära vittne om dess sista strid.»
Öch vid han talar, mörknar det i väster,
och grafcen återfordrar sina gäster,
och synen dunstar bort i nattens frid.
III.
Ö Fosterland! Hvad gaf du dina söner,
som gåfvo allt för dig? Ilvad gaf du? Itvem?
De främste mindes du i dina böner;
de ringare - gaf du deni ens ett hem?
Ett torp i skogen, eller tiggarstafven,
ett lif i armod och ett kors på grafven!
Blott sV~ngens guld du strödde rikt kring dem.
För dem, som lefvat länge nog att skåda
det sena minnet af sin eftervärld,
det är ej nog att dem en skänk bebåda;
(le ha förtjent en bättre minnesgärd.
Råck dem din hand! Tryck dem intill ditt bjärta!
Gif dem en dag af fröjd för år af smärta,
och ära så dig själf och var dem värd!
De voro dock den sista kämpaskaran
af Finland3 sagoålder. Sagolikt
de trotsado försakelsen och faran,
i sorg och reger lika ärorikt.
Ett svärdshugg klöf i stycken tidehvarfvet:
de huro hugget, och vi bära arf vet;
me(l deras bjälteblod var det invigdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
