Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig van Beethovens minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
166 SANGER 1870
i harmonin, som hade ord för allt.
Då kommo mästarne med böjda knän
i Guds tillbedjan. Sekler runno hän,
årtusenden begrof vo sina strider
i kyrkans lofsång. Då kom Bach omsider
att prisa under öppen himmel Gud,
då klädde Haydn musikens konst till brud,
då hördes Händels halleluja dåna,
och då kom Mozart, som ett vingadt bud
från gracers värld, att tjusa och förvåna.
Nec ultra! ljöd det. Tonernas palats
skall ingen bygga högre. Mellan jorden
och himmelen finns icke mera plats.
Men se, en yngling, som förnam de orden,
steg, oförväntadt stor, ur skuggan fram,
djupögd, begrundande och allvarsam.
Han mätte hela höjden af den himmel
och hela djupet af den mänskotår,
emellan hvilka tonens skala går
i ständigt böljande melodiskt vimmel,
och fann ett ändlöst rum, som återstår.
Han visste knappt utaf att, än så ung,
han hade byggt ett torn på Mozarts fäste;
han hade stigit högre än den bäste,
Ludvig van Beethoven var tonens kung.
Ja, konung var han, som det högsta fjället
sin krona reser öfver molnens lopp,
när morgonstrimman tidt i hanegället
den snöbetäckta kedjan lyser opp
och dalens småsten yfs att i dess skugga
få svalkas af de arlaregn, som dugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
