Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Denne man — tänkte hon vid sig själf — måste
ha umgåtts i goda sällskaper. Han har ej fullkomligt
den suffisance som grefven, och hans toilett är alltför
enkel för att mäta sig med en så utsökt kavaljer.
Likväl kan jag inte neka att han ju har en viss air, som
klär honom. Man kan knappt kalla honom en vacker
karl, och hans bruna hår är långtifrån så elegant som
grefvens svarta. Men kravatten kunde man kalla comme
il faut, och ögonen ha ett eget uttryck af djup. Enfin,
om inte ce monsieur lä vore af låg börd, kunde man
anse honom för början till en gentleman; ja, jag ville
påstå, en verklig man. Jag kunde kanske förmå mig
att visa honom någon uppmärksamhet, det skulle smickra
honom, och... man kan inte veta, om jag inte till slut
kunde låta förmå mig att stanna för alltid i denna kulna,
pauvra nord ...
Denna en liten beroende, men klok flickas tysta
öfverläggning afbröts här af en liten silfverbål, som,
enligt en då ännu bruklig, numera aflagd gammal sed,
borde sluta måltiden, och af öfverste Littow, som
föreslog att tömma ett glas för de gäster han hade äran se
i sitt hus. Främst ville han adressera sig till sin ärade
kusin hofrådinnan Winterloo, som tillfälligtvis nu
representerade både närvarande och frånvarande ...
Den stackars hofrådinnan böjde sirligt sitt gamla
hufvud och uttryckte sin tacksamhet för den högst
estimerade complaisance, som »herr kapten» behagade visa
henne och hennes son ... då i detsamma dörrarna
öppnades med brak, och in trädde med tunga steg den
förlorade och så länge saknade kapten Eusebius Winterloo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
