Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
för onda ord och våldsamheter af andra, så vill jag vara
din muntre sällskapsbroder, så länge det behagar dig.»
»Jag kan väl icke begripa», svarade Måns Hane, ännu
beständigt skrattande, »hvad som kan hafva förmått Nils
Dacke att hitskaffa en sådan ugglekyckling till vårt örn-
näste; men om du vill vara mig ett muntert sällskap, så
var välkommen! Jag vill gerna dela med mig, så ofta jag
sjelf har något att förtära. Vi måste dricka en bägare
tillsamman till närmare bekantskap, du lille krympling!
Sätt dig der borta vid den tredje brasan, der som det stora
silfverbeslagna dryckeshornet ligger; det är mitt mått, och
om jag väl har tömt det en och annan gång i botten, kan
jag vara så lustig och glad, som om jag redan vore i den
tredje himmelen. Gack bort till brasan, min lustige gosse;
jag har gömt’åt mig ett fat mjöd i ett hvalf der borta;
det hemtar jag fram. Sedan jag då druckit mig otörstig
och du märker, att min nästipp lågar och immar som ett
eldkol, så kan du gå på med dina tokroligheter.»
Derpå begaf han sig skyndsamt genom en liten port
in i det inre af ruinerna; men Vippel gick, under det han
försigtigt såg sig omkring, till den utvisade brasan. Der
lågo tvenne karlar, hvilka först länge villrådiga betraktade
honom och derefter, liksom förut Måns Hane, utbrusto i ett
omåttligt skratt, hvarigenom de framlockade nästan alla
sina öfriga kamrater. Anblicken af dvergen, som stod
framför dem på de korta ben, hvilka uppburo den vanskap-
liga kroppen, och som åter på en kort hals bar ett oform-
ligt hufvud med ett gult, förtorkadt, skrynkligt ansigte,
med ständigt förvridna drag, uppväckte de omkringståen-
des munterhet. Deras sjelfsvåld steg snart till den mest
utsväfvande råhet. Vippel svarade icke ett ord på något
af de grofva skällsord, som rigtades emot honom; han brö-
stade sig, sköt sin käggelformiga mössa af svart glansläder
stolt på venstra örat, slog sin vida, af grått, ylletyg för-
färdigade kappa tillsamman öfver magen, och med kors-
lagda armar stod han och lät de små gröna kattögonen
föraktligt sväfva omkring sig i kretsen. Men just hans
tystnad förtröt de vilda bussarne, och då han till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
