Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
endast stammande: »Jag har dödat den unge — nu är
det nog ! Låtom oss begifva oss härifrån, den gamle gråhå-
rige gubben kan jag icke göra något ondt». Mer kunde
han ieke frambringa, och den råa hopen hade blifvit stum.
Några sågo medlidsamt på den gamle, som hade kastat
sig öfver Axels lik. Men då framträdde munken och ropade’
med vrede:
»Hvarfdr dröjen 1 ännu? Huggen ned kättaren, eller
låten mig till Guds ära göra det!» Högt svingade han
åter svärdet öfver gubbens hufvud; men tio röster ropade-
på en gång till honom ett dundrande: »Halt!» Den gamle
Vördnadsvärde mannens anblick hade gjort intryck på de
vilda männen. Äfven hade Måns Hanes berättelse icke-
varit utan verkan. En man steg nu fram och sade : »Stick
ert svärd i slidan, fader Per! Här gifves det icke mera
üâgot att slagta till Guds ära; vi äro mätta för i dag.
Ni taga gamle Arvid Vestgöthe med oss tillbaka till bor-
gen, der må Nils Dacke sjelf döma honom.»
Ett högt bifallsrop ifrån hela hopen stadfäste detta beslut,
och bannande och svärjande lemnade den vilde munken rum-
met. Man afväpnade nu den gamle höfclingen helt oeh hållet,
och gubben gjorde icke något försök att undandraga sig
hendens - våld; hans stela blick var beständigt häftad vid
den mördade ynglingens bleka ansigte, och endast de orden :
mina barn!» kommo understundom öfver hans läppar.
Emellertid hade några af röfvarena, sökande efter byte,
inträdt i’ de båda sängkamrarne, oeh der funno de Agda,,
som det tycktes, försänkt i den eviga dödssömnen. De
huro henne ut och lade henne stilla ned på golfvet, då de,,
vid skenet af furustickorna, blefvo varse, i hvilket tillstånd
den olyckliga befann sig. Men knappt märkte Arvid den
afdånade dottern, förrän han trängde sig fram mellan de
vilda männen, knäföll bredvid henne, lade hennes hufvud
intill sitt bröst och, i den häftigaste Hrakning, oupphörligt
vopade hennes namn, så att till och med de vildaste bof-
varne icke förmådde dölja sin rörelse. Det lyckades honom
ändtligen att genom sina bemödanden återkalla henne till
Hfvet, men då hon uppslog sina ögon emot honom och tå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>