Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
allt hvad de behöfde fingo de från Wåxtorp, ända tills
gubben dog. Ingen afgranname bekymrade sig om honom,
men då det spordes att han var död, kornmo de och ville
nedgräfva hans lik afsides i skogen; men gamle Arvid lät
också -lägga honom i kista och kristligen begrafva honom.
Jag har fört eder hit, bussar, efter Nils Dackes befallning ;
men jag har ingen lust att låta fader Peder Erlandsson
slagta gamle Arvid som ett kreatur, och det är detta jag
ville säga er! Men du, Olof Dacke, har din fader uppdra-
git åt dig att göra ända på gubben, så låt honom få komma
sig igen och tag och spänn ärligt bälte med honom*. Jag
vill emellertid icke vara vittne till den leken, ty hellre
ville jag skilja konungens spiorda hufvud från kroppen, än
se gamle Arvids blod flyta.» Vid dessa orden gick han
ut genom dörren och begaf sig ut på gården.
Olof hade under tiden liksom vanmägtig nedsjunkit på
en bänk, sedan han slagit Axel till golfvet. Det var det
första mord, den stackars ynglingen begått ; den våldsamma
spänningen af alla hans krafter, hvilka han sökt- förskaffa
sig genom ett rus, följdes af en lamhet i alla hans Jeder.
Hans sinnen voro ännu bedöfvade, och en fruktansvärd oro
rasade i hans bröst. Han hade icke hört Måns Hanes ord,
och på sina kamraters tal, hvilka församlade sig omkring
honom och påminte om hans faders befallning, svarade han
De beständiga krigen med Danmark, hvilka vanligen hårdast
träffade gränsorterna, hade så förvildat inbyggarne i Småland, att äfven
deras glada samqväm länge varit utmärkta af folkets mordiska sinne.
Bland dem var sålunda öflig en bardalek, som bestod deri, att två
män spände ett bälte så fast omkring sig tillsammans, att de ieke
kunde utskiljas, och så stående mot hvarandra, med 3 qvarters länga
knifvar, sporde den ene den andre: »Huru långt tål du kallt jern?»
hvarpå de med tingret utpekade på knifven, huru långt de skulle sarga
och skära; sedan började kampen med den lösen: »Jag skall skära dig en
dise, så sol och mane skall lysa deri,» och ieke sällan slöts kampen
dermed, att de begge mördade hvarandra; hvarför oek hustrurna, när
de följde sina män till gästabud och samqväm, vanligen togo sveplinne
med sig, osäkra att få sina män derifrån med lifvet. Så berättar
Strinnholm i (Svenska folkets Historia under konungarne af Wasaätten,
III 1)., s. 378) efter Rogberg (Historisk besjrrifning om Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
