Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n
på hans panna, i det han vände sin blick ifrån den gamle
Arvid, som lugn och stolt stod framför honom, och vred
tilltalade han underbefälhafvaren Måns Hane med de orden:
»HvarfÖre lefver den gamle gråhåringen? Har jag icke for-
drat lians lif af dig? Har jag icke svurit att döpa hans
hvita bufvud med hans eget hlod?»
»Du har gifvit mig befälet öfver bussarne», svarade
Måns Hane straft. »Jag har uppfylt min pligt och lydt
dina befallningar, har hemfört rikt byte, men den gamle
mannens mord hade du uppdragit åt din son — och hvad
hade jag med det att göra?» Härpå förde han fångarne
afsides, som icke gifvit akt på röfvarenas samtal, och an-
visade dem ett säte vid en urhalkning i muren.
»Hvar är pojken?» ropade Daeke med befallande ton
till röfvarhopen, och då Olof nu trädde närmare, icke mod-
fäld, men med nedslagna ögon, genomborrade fadren honom
med lågande blickar och skrek med dundrande röst: »Du
är icke min son, pojke! Gifven honom spinnrocken i han-
den! Den passar dig bättre än stridsyxan, som jag ser
ännu är blank och fin ; — förgäfves söker jag blod på den.
Hum har du fullgjort ditt profstycke.?»
»Min far, förebrå mig ej!» svarade Olof saktmodigt.
»En fiende har fallit för min yxa, och detta är vedan nog
för mig. Fordra icke den gamle mannens död. Det vore
ett bofstycke att kröka ett hår på hans bufvud.»
Våldsamt qväfvande sin vrede, såg Daeke med dystra
och frågande blickar omkring sig i de vilda männens krets;
men alla stodo mållösa, till dess slutligen en af de äldste
framträdde och sade:
»Förebrå ej din son! Han har hållit sig tapper. En
adlig herre, som vi träffade vid Våxtorp, satte sig till mot-
värn, men den unge Olof slog honom med ett så kraftigt
hugg till jorden, att visst ingen af dina äldsta kamrater
skulle bättre hafva utfört det.»
Detta meddelande syntes något stilla Dackes vrede;
men när hans blickar åter föllo på Arvid Vestgöthe, som
satt på afstånd ocb hade slutit sin dotter i sina armar,
då förmörkades de ånyo, och vändande sig till sin son fort,-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
