Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
liclande; fast lindade hon sina armar omkring sin faders
hals och tryckte hans bufvud mot sitt bröst.
Rörd och skakande pä hufvudet, aflägsnade sig Måns
Hane utur sina kamraters krets och gick till ett afsides
beläget lider för att icke låta dem se några tårar, som han
till sin hann, förundran och blygsel kände i sina ögon.
Den vilda röfvarhopen stod förstenad. Anblicken af detta
hjerterörande uppträde tycktes bafva gjort intryck på deras
hårda sinnen, och ingen trädde fram att fullgöra anföra-
rens befallning. Lugn stod Arvid Vestgöthe, med sina
blickar fulla af kärleksrik fadersomsorg rigtade på den
arma dottern.
»Skall jag då ’ sjelf nödgas vara bödel? Griper jag
till mordyxan, så skall åtminstone en af eder följa Arvid
i döden», vxalade Dacke, da han blef varse de omkring-
ståendes tvekan, aeh hans raseri uppnådde sin höjd. Detta
verkade en rörelse i röfvarenas krets; sakta mumlande
trädde några fram, och mangen mordvan hand grep redan
efter vapnet. »Var stark, min dotter! — Herren vare
med dig!» hviskade Arvid; men Agda, plågad af den
fruktansvärdaste ångest, störtade till jorden, omfattade
den närmast stående röfvarens kniin och snyftade: »För-
barma er!»
Röfvaren, som var en af de blodtörstigaste af bandet,
kände sig stämd till medlidande, stötte den förtvifiade
flickan sakta ifrån sig och gick tigande bort.
De andre följda hans exempel, och snart såg Dacke
sig öfvergifven af de sina, ensam midt emot gubben, som
åter slöt sin dotter i sina armar och tacksamt blickade åt
höjden. Men den rasandes vrede upplågade ännu mer vid
röfvarenas vägran att fullgöra befallningen, och öfver hans
skummande läppar framträngde, de orden:
»Edra fega hundar! En flickas jemmer gör er skygga
för blod ! Dö måste den gamle, om jag ock sjelf skall
blifva hans bödel!»
»Så döda äfven mig, blodtörstiga menniska!» ropade
Agda och räckte fram sitt hufvud, väntande dödshugget, i
det hon fast omfamnade siii fader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
