Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— jag ville — men nu skall du betala mig hvarje blods-
droppe och min krokiga ryggrad på köpet!» och på nytt
störtade han emot Agda; men då han var för svag att
rycka henne ur faderns armar, drog han henne i kläderna
och ropade sina följeslagare till hjelp. Jon Andersson kom
nu och tryckte den gamle häftigt mot muren samt sökte
sålunda att rycka dottern ifrån honom. Men gubben käm-
pade som ett lejon för sitt barn, och snart hade han äfven
bortskaffat den nye motståndaren, som ensam ej var i stånd
att öfverväldiga gubben. Fradgande af raseri, kallade An-
dersson på sin kamrat för att med hans tillhjelp kasta den
gamle mannen i kedjor, men Måns Hane skakade sitt huf-
vud och sade: »Jag pålägger icke gamle Arvid några ked-
jor, ty han har begraft min far!» Med dessa ord lemnade
Hane fängelset. Då framkallade Andersson under högljudda
förbannelser fångvaktarne, tvenne starka karlar, hvilka strax
lydde hans befallning, kastade den värnlöse gubben bak-
länges till jorden och fastläste honom med starka jernlän-
kar vid muren.
Den gamle mannens dofva jemmerski genljödo fruk-
tansvärd! i det mörka bvalfvet; de hjertrörande tonerna
bröto sig mångfaldigade i de underjordiska gångarne, lik-
som de, ropande om hjelp, velat tränga fram i dagsljuset,
eller påkallande hämnd, uppstiga ända till himmelen. Fång-
vaktarnes uttryckslösa ansigten förrådde icke någon rörelse,
och ett bittert hänlöje uttryckte sig i alla Jon Anderssons
drag. Men dvergen hade blifvit lugnare, han knäföll bred-
vid Agda, som utmattad och sanslös nedsjunkit till jorden,
och sökte med smickrande åtbörder och milda ord återgifva
henne sansningen, hvarvid han understundom kastade med-
lidsamma blickar på den fängslade.
Agdas första blick föll på hennes med tunga kedjor
belastade fader. Med ett högt jemmerrop nedkastade hon
sig för hans fotter och bad de vilda männen lösa hans
band, men dessa vände sig kallt ifrån henne utan någon
känsla för hennes böner. Jon Andersson befalde nu fång-
vaktarne att utan dröjsmål föra flickan upp i kapellet.
Redan ville dessa känslolösa varelser, med den hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
