Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
dem egna råheten, efterkomma sin underbefälhafvarés be-
fallning ; då upplyfte ännu en gång Agda sina samman-
knäpta händer mot barbarerna och bad om den enda nåden
att få taga afsked af sin far, något som man ändtligen
tillät henne. Hon kastade sig förtviflad till lians bröst,
emedan han ej kunde omfatta henne med sina armar, som
voro fastkedjade vid muren. Den gamle lade sitt bufvud
intill hennes barm; hon fuktade hans hvita lockar med
sina tårar, och sakta hviskade lian till henne; »Gud be-
skydde dig, jag kan det icke! Tänk på din fars testamente,
— om der uppe ingen räddare visar sig för dig, då är
den högsta nöden för handen. Var stark! Lef väl för
denna verlden -— i en annan förenar oss döden för evigt!»
»Der uppe skall ingen räddare visa sig för mig!» _
svarade Agda lika så sakta. »Der uppe är en ryslig natt, ‘
liksom här — ingen solstråle — ingen mild stjerna visar
oss vägen till befrielse. Jag skiljes icke mera ifrån dig.
Låt mig få dö vid ditt bröst ; — du följer mig snart ! Gud
vare min själ nådig!» Hastigt framdrog hon den förbor-
gade dolken för att genom en frivillig död. sluta sitt li-
dande; men i samma ögonblick fattade dvergen, som noga
iakttagit alla Agdas rörelser, henne kraftigt i armen, och
Je framskyndande fångvaktarne ryckte dolken ifrån den
värnlösa. Det sista räddningsmedlet var henne beröfvadt;
hon var nu alldeles hjelplös. Nedsjunken i tröstlös för-
tviflan, lät hon släpa sig bort och stammade med bruten
»öst; »Fader — fader — bed för ditt barn!»
Men knappt var den tnnga jerndörren tillsluten bakom
henne och gubben såg sig ensam i det förskräckliga fän*
’ gelsemörkret, beröfvad sin dotter, hvilken han älskade öf-
verallt — sitt enda, goda barn, gifvet till pris åt lien*
Jens välbehag — förrän utbrottet af hans smärta steg ända
till ursinnighet. Han rasade emot sig sjelf, han gret,
bad, ropade efter sitt barn och stötte sitt liutvud emot
inuren, tills han förlorade bruket af sina sinnen.
Ett stort hvalf, fordom ett kapell, befann sig ännu
helt ibland borgruinerna och hade på lang tid icke varit
’öppnadt. Det, framstälde en bedröflig bild af förstörelsen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
