Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
’ i iBB i
var icke någon menniskoröst. »Det är ufven, som gaf ifrån
sig detta hemska läte. Jag känner ’alla roffoglars läten,
ty min far var jägare.»
Martha vaggade åter tigande gossen på sitt knä, men
hennes ängslan ökades med hvarje minut. Likväl tänkte
hon icke på att återvända, ty solen stod ännu högt — det
var liksom hon varit fasttrollad i denna bergsklyfta. Bar-
net hade bl.ifvit sömnigt, vände sitt liufvud ifrån den gråa
klippväggen och gömde det vid moderns barm. Martha
höjde åter sin röst för att sjunga det till sömn, men i
samma ögonblick ljöd åter ett gräsligt tjutande ur sten-
klyftan. Det lät likt ett jemmerskri från en menniska,
som på pinbänken lider dödsplågor; det var endast star-
kare än menniskorösten och öfvergick understundom i ett
doft vrålande, hvilket fruktansvärdt genljöd i de ödsliga
klyftorna.
Hastigt skrämd sprang pigan upp ifrån klippan, på
hvilken hon satt, och skyndade derifrån under utropet:
»En varg, en varg!» Märtha, stel af förskräckelse, sjönk
bleknande tillbaka på klippan och omfattade sitt barn un-
der en ryslig aning. Pörgäfves sökte hon genom sitt ån-
gestskri återkalla den flyende pigan, hvilken, glömmande
sin matmors fara för sin egen, skyndsamt fortsatte sitt
lopp på hemvägen. Ensam qvarblef den hjelplösa modern
med barnet, hvilket darrade af det förskräckliga tjutandet,
höll sig stilla i hennes armar och tillslöt de klara ögonen,
liksom det fruktade att se sig omkring i den vilda trak-
ten, hvarest ingenstädes någon räddande varelse stod att
finna. Snart fann Märtha att sköterskan icke bedragit sig,
ty inom några ögonblick framstörtade en varg af ovanlig
storlek ur klyftan. Den dödsfara, i hvilken hon och hen-
nes barn sväfvade, isade hennes blod. Hon ville springa
upp för att i en hastig flykt söka sin räddning, men för-
skräckelsen hade förlamat hennes fotter. Hennes knän
vacklade, och i det hon upplyfte barnet högt öfver sitt
hufvud emot den blå himmelen, nedsjönk hon afdånad till
jorden med det förskräckliga utropet: »Helige Gud! för-
barma dig öfver mitt barn.» Vargen, knappt tio steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
