Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
lockar och från hans fårade panna, hvarefter hon lade ett
förhand derom, i det hon sade: »Låt nu ditt trötta hufvud
hvila i ditt barns sköte. En stråle af Guds nåd skingrar
ofta hastigt den rysliga natten, och så länge ännu dina äl-
skade ögon lysa för mig, släckes icke den sista förhopp-
ningsgnistan i mitt bröst.»
»Huru heter den grundsten, på hvilken du bygger
dina förhoppningar?» frågade Arvid matt och sakta. »Har
du icke uttalat ett löfte, som för evigt fäster dig vid lasten?»
»Mig binder icke något löfte», svarade Agda ännu sak-
tare. »Under det bofvarne smädade sin skapare, skändligt
vanhelgade den högtidliga handlingen, var min själ hos Gud,
hos de beträngdas fader, och ingen tanke framställer för
mig något minne af hvad som tilldrog sig i kapellet under
den förskräckliga vigselhögtidligheten. Våld kan fängsla
mina lemmar med tiofaldiga kedjor; men något äktenskaps-
band, hvilket mitt hjerta afskyr, skall man aldrig påtvinga
mig. Guds magt är större än menniskors ; han skall icke ■
låta oss omkomma i eländets flod!»
»Herren styrke dig i din tro, mitt barn!» sade gub-
ben, och den milda låga af nyuppväckt eld, som genom-
strömmade lians bröst, strålade ur hans.blickar. »Jag hade
aldrig trott», fortfor han, »att en svag flicka skulle förmå
att genom tröstens ord åter upprätta en gammal, annars
trofast och ärlig kristen, hvilkens hjerta, tyvärr, redan tär-
des af förtviflan. Den svages ädla exempel i faran och
nöden styrker hundrafalt; jag vill således icke mera klaga.
Jag vill tåla och lida — ske Herrens vilja!»
Så fortfor tystnaden en längre stund, men Agda vände
icke sina blickav ifrån faderns ansigte. Redan nalkades
aftonen, och gubben föll i en välgörande sömn. Dvergen
hade dragit sig tillbaka i en vrå af det stora rummet, der
han satt och tuggade på naglarne samt såg tankfull ned
framför sig. Likväl syntes den dödstystnad, som omgaf
honom, slutligen obehaglig; han begynte att tala högt med
sig sjelf, rigtade äfven understundom frågor till sina med-
fångar, hvilka likväl alltid blefvo obesvarade. Han frågade
likväl ganska litet härefter och förlustade sig i ett högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
