Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
löjligt samtal med sin fångne konung Kristian, hvilken han
sjelf framstälde såsom talande, liksom denne varit närva-
rande. Men hastigt vände han sig till höfvitsmannen med
den frågan: »Hvart tog din vackra svägerska vägen, min
gubbe, för hvilkens skull du i Stockholm krossade mina
refben ?»
Då vaknade Arvid, och redan sväfvade ett skarpt svar
på hans tunga, men hastigt erinrande sig, att han lofvat
med tålamod bära hvarje ny plåga, svarade han rörd och
stilla: »Den förskräckelse, hvilken du under denna fasans
natt injagade hos henne, krossade hennes hitta. Hon dog
få veckor derefter i en hetsig feber. Hennes död hvilar
på din själ!»
Yid dessa höfvitsmannens ord ryste dvergen ; han syn-
tes djupt rörd, och med allvarsamt, sorgset utseende sade
han efter en lång tystnad: »Det gör mig ondt! Det gör
mig i sanning bjertligen ondt! Se, gamle man, du tror
kanhända att jag är ett djefvulens foster, emedan jag har
bidragit så mycket till er plåga; men tro mig, det skedde
allt till ditt väl, och du irrar dig mycket, om du tror,
att mitt inre är lika afskräckande som mitt yttre. Jag
är en lustig narr och gycklar gerna med menniskorna.
Jag hämnas ofta eftertryckligt på dem, som förakta
mig för min vanskaplighet, och om mitt hufvud än är
bårdt som jern, så är min bjerna likväl mjuk som ull och
låter ganska väl bruka sig till de finaste väfnader; men
ännu vekare är mitt hjerta, fastän det till utseendet är
omgifvet med en hård skorpa. Du är en gammal rätt-
fram man och kan derföre förmodligen icke finna dig i mitt
görande och låtande, men afbida blott nästa morgonsol,
kanhända skall du då skåda mig i ett klarare ljus. Det har
fallit mig så mycket in ur min förflutna lefnad. Jag kom
äfven en gång att tänka på min första kärlek, på din
hustrus hulda syster, och jag erkänner, huru skamlöst o-
tacksam jag då handlade emot dig. Det förekommer mig,
som borde ja,g godtgöra det onda, jag förorsakat ; men nu
— då hon icke mera är till — genom min skull så ha-
stigt bortryckt från denna jorden — nu är det, ty värr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
