Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
i hans bröst, och utur qvarlefvorna af dessa stolta luftslott
uppsköt redan den milda ångerns och den bättre sjelfkäns-
lans brodd.
Lugnare trädde han efter en stunds tystnad tillbaka’
ifrån Brita, som noga gifvit akt på honom och ganska väl
gissat den hastiga omvexlingen af hans känslor. Med köld
och fattning sade han: »Så låtom oss skiljas; ty jag frak-
tar, att om du en gång hunnit ditt mål, så sväfvar ett
högre framför dig. Högre, allt högre skall du sträfva, till
dess din flygt kanhända hämmas- af en blixtstråle; jag
skulle förgås i en förhoppningslös väntan, och förr drog
mig väl dödens kalla band ned i grafven, än din drog mig
upp till din sida. Äfven jag är stolt och vill icke låta
upplyfta mig af qvinnohand; vandra derföre din väg allena,
jag vill nu ensam söka uppnå ett annat mål. Ditt lågande
öga förblindar; ty icke kärlekens eld, utan förtärande flam-
mor utströmma derutur, bvilka endast tillintetgöra och ej,
som splens strålar, utbreda omkring sig Ijns, värma och
sällhet. Ditt bröst höjes aldrig af någon mild, mensklig
känsla, det liknar ett stormande haf af vilda, äregiriga
tankar, och egenkärlekens skummande bränningar slå emot
ett bjerta, som är en orörlig klippa midt bland vågorna
och aldrig uppvärmes af kärlekens sol. Lef väl ! Mig åter-
bär det första skepp jag jag påträffar till Danmark, ty i
ditt granskap fruktar jag, att ur min hjerna endast skola
uppstå förtviflan och sjelfmord.»
Skyndsamt ville han nu aflägsna sig, men Brita höll
honom tillbaka. Hon insåg i detta ögonblick höjden af
hans kärlek, och fastän hon icke var i stånd att med lika
värma besvara den, kunde hon likväl icke dölja för sig
sjelf, att hon hyste en öm böjelse för den sköne ynglingen,
hvilken, ehuru konungens systerson, redan länge i hennes
fars hus skänkt den namnlösa obekanta sitt hjerta. Hon
bäfvade tillbaka vid den tanken, att han kunde öfvergifya
henne, han, det enda väsende, hon kunde skänka sitt för-
troende, den ende, som med kärlek slutit sig till henne,
som, liksom hon sjelf, sönderslitit blodsbanden för att fri,
endast med henne, vandra den sjelfvalda banan. Det blef
9
Nils Dacke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
