Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart för henne, huru mycket hon förolämpat honom genom
sin tillbakastötande köld, och lindande sin arm om hans
hals, höll hon honom tillhaka.
Med mild röst sade hon: »Du, min Otto, kunde du
öfvergifva mig?»
Hela hennes väsende hade förändrat sig; vänlighet
herskade på hennes höga, stolta panna, vemodigt smålog
den sköna munnen; de stora, svarta ögonen lågade af en
mildare eld, och hon behöfde blott kasta en öm blick i
hans sorgsna ansigte för att förskingra de dystra skyar,
vreden utbredt öfver hans panna, och bannlysa det ha-
stigt fattade beslutet utur hans bröst. Med aldrig förut
känd ömhet fann han sig omfattad af hennes armar, dra-
gen närmare intill hennes sida, och som en slumrande,
hvars inbillning hastigt öfvergår ifrån en plågsam dröm till
vänliga bilder, glömde han i ögonblicket det smärtande in-
trycket af de knappt flydda, plågsamma minuterna och öf-
verlemnade sig, i det han sjönk till hennes fötterr endast
åt lyckan, att finna sig älskad. Hans hufvud hvilade vid
hennes barm, och med omhet strök hon lockarne ur hans
panna och smekte hans kinder, i det hon bedjande sade:
»Blif hos mig, älskade Otto! Mitt bjerta är icke så
känslolöst, som du tror; jag älskar dig, älskar dig ömt!
Haf öfverseende med mina nycker; efter den första seger-
rika slagtning är jag din, helt och hållet din, min älskade
vän !»
Förtjust sprang grefven upp från jorden och stam-
made : »Förlåt mig, jag vill aldrig lemna dig. så länge mitt
hjerta slår!» Derpå slöt han han- henne med häftighet i
sina armar, och hans varma kyssar brunno, ofta af henne
besvarade, på hennes svällande läppar. De sutto ännu
länge tillsamman under ömma omfamningar, och månen
uppsteg allt högre öfver hafvet och utbredde sitt hemlig-
hetsfulla sken öfver nejden. Då lutade bon sitt hufvud
emot hans axel, och han lekte med det blå bandet, hvilket
sammanhöll sidentröjan öfver hennes barm. Djup tystnad
herskade rundt omkring dem, intet lefvande väsende utom
dem båda tycktes hafva förirrat sig till denna ödemark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
