Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Han släpte hastens tygel, nedkastade sig på jorden
och besvor Gud, i utbrottet af den häftigaste förtviflan,
att sluta hans lif. Agda genomträngdes af den häftigaste-
förskräckelse och smärta. Hennes brudgums död, hvilken
hon nu fick veta genom Olofs mun, tillintetgjorde det sista,
hopp, med hvilket hon under sin fångenskap sökt att öf-
verrösta de rädda aningar, som uppstodo i hennes L-jerta.
Hon hade hittills med afsigt undvikit att af sin far eller
dvergen inliemta säker underrättelse om Axels öde; men
nu, dä hon såg sig fri, då hvarje känsla hviskade till henne,,
att hon drog sin lycka till mötes ■—- då ingaf hennes lå-
gande kärlek henne den fråga, hvars förskräckliga svar ur
Olofs mun nästan beröfvade henne sansningen.
Blek och kall, nästan liflös hängande på hästen, åter-
fann henne den bekymrade fadern, som bemärkt hennes
efterblifvande och derföre hastigt vändt om. I den jem-
lande gubbens armar hemtade sig ändtligen den djupt
förkrossade, rigtade de torra - ögonen, hvilka den första,
bittra smärtan ej unnade någon tår, upp emot himlen och-
sade med bruten röst: »Har du hört, min far — Axel är
död! Nu först förstår jag dina ord. — Deruppe lysa tu-
sende stjernor — der uppe vandrar hans förklarade ande !
-Ja, han är fri! — Hvad skall jag mera här i denna
kalla, vilda ödemark? Jag längtar till Axels hem, släpa,
mig icke vidare! — Öde och tom är skapelsen utan honom,
hela verlden är ett fängelse, hvilket endast döden öppnar
för oss!»
p *Och Ju tänker icke på din grånade fader?» ropade
Aivid med förkrossadt bjerta. »Jag kände mig liksom på
nytt född i Guds härliga natur, huru kunde jag väl glädja
mig öfver friheten, då mitt barn längtar till en förtidig
graf? Lössliter sig då allt ifrån mitt hjerta? Träffar då.
den vilda stormen äfven den sista gröna qvisten af den
murkna stammen? Din syster lemnade mig, förnekade
hvarje mensklig känsla, glömmande sina heligaste pligter,
och du ? Ack, återkom till dig sjelf, mitt kära barn ! Se-
Guds stjernor lysa tröstande öfver oss; deras milda glans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
