Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
skall skingra mörkret i din själ! Anförtro dig ät din ska-
pare! Öfvergif icke din gamle fader!»
Dä fyldes Agdas ögon med heta tårar. Gråtande
kastade hon sig till gubbens bröst och hviskade ångerfullt :
»Haf tålamod med mig, på en gång kunde jag icke be-
tvinga den fruktansvärda smärtan -— du vet, huru myc-
ket jag älskat honom. Jag vill anropa Gud, att han^ ger
min själ styrka; vill dagligen bedja, att han uppehåller
mitt lif, till dess jag uppfylt mina barnsliga pligter.» .
»Hvartill detta dröjsmål? Framåt! Ännu äro vi på
långt när icke i säkerhet!» ropade dvergen med dof röst.
Han hade med Hane skyndat fram och genom ett kraftigt
tilltal förmått Olof att besinna sig och vidare ledsaga flyk-
tingarne; ty han var den ende som kände de farliga stigar,
hvilka förde längs hafsstranden.
Arvid meddelade sin dotter all den tröst han för-
mådde och lyfte henne åter upp på hästen, hvars tygel
han sjelf fattade, i det han-red bredvid. De öfriga skredo
förut.
Efter ungefär en timmes ridt kommo de till samma
offerlund, der grefve Otto och Brita ett par dagar förut
träffat den vansinniga. Här gjorde Hane halt, och Olof
förklarade att de här i trädens skydd måste afbida morgon-
gryningen ; ty fastän månen ännu sken klart, så var dess
ljus likväl icke tillräckligt att upplysa de larliga klipp-
vägarne, som härifrån förde några mil till Kalmar. Fack-
lorna, som man medtagit ifrån borgruinerna, voro ingenstädes
att finna bland packningen ; de måste hafva gått förlorade
under vägen. Dvergen, som fann allt fördröjande af deras
flykt farligt, uttömde hela sin vältalighet för att förmå
Hane och Olof att hellre våga försöket, att om än lång-
samt, likväl fortsätta resan än att dröja här, der de ännu
befunno sig inom sina fienders område, särdeles som de
sannolikt hade förföljelse att frukta. Men Olof förklarade
det rent af vara omöjligt att nu till häst passera klipp-
stigarne, och Måns Hane var glad att här hafva funnit en hvi-
loplats, hvarest han åtminstone för en kort tid kunde pläga
sin kropp; ty redan hade han bemägtigat sig de medbragta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
