Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
matförråden ocb åt och. drack med god smak, liksom han
i ^den ^ största säkerhet förtärt sin aftonmåltid. Ännu en
gång föreslog dvergen, att man skulle lemna hästarne och
fortsätta resan till fots; men Hane svarade, att han vore
redan alltför mycket utmattad af den tillryggalagda vägen
och nödvändigt måste först samla nya krafter. Arvid fruk-
tade likaledes, att de genom detta uppehåll skulle ådraga
sig nya faror, och var strax färdig att äfven till fots’
skynda vidare; men en blick pä dottern, som nedsjunkit
till marken, visade honom att hon, så utmattad som hon
blifvit, icke var i stånd att beträda den osäkra, besvärliga
klippstigen. Olof tillbjöd sig att bära henne ; gubben räckte
henne sin arm till stöd och reste henne upp, men förgäf-
ves; ur stånd att stå’på fotterna, sjönk hon tillbaka, vände
rysande Axels mördare ryggen och besvor honom att icke
visa sig för henne. Måns Hane satt emellertid lugn vid
sin måltid och bemödade sig att med full mun intala de
fruktande tröst. Af de .fyra knektarne, hvilka vid deras
flykt ur borgen återvände från Blekinge, mente han var
ingenting att frukta, ty han visste ganska väl att vägen vid
hafsstranden var dem alldeles obekant. De inspärrade
fångvaktarne voro väl bevarade, och Dacke med sina un-
derbafvande skulle säkert icke uppbryta ifrån tinget så
hastigt. Missnöjd öfver sin kamrats sorglöshet, nedkastade
dvergen sig på marken, drog kappkragen öfver hufvudet
och tillslöt ögonen. Sedan Hane slutat sin måltid, hem-
tade han en bundt hö, hvilken man medtagit för hästarne,
lade den under sitt hufvud, utsträckte sig ocb föll snart i
en djup sömn, hvilket hans högljudda snarkande förkun-
nade. Arvid satt på marken bredvid sin dotter, som ti-
gande blickade upp till stjernorna, och Olof stod på afstånd,
icke långt derifrån, på en framskjutande klippa, mot bvars
fot de skummande hafsvågorna svallade, och stirrade med
liflösa blickar ned i de af nordanvinden piskade vågorna.
Stormen hade blifvit häftigare och jagade tjutande de ljusa
skyarne framför sig, dref sitt vilda spel med Olofs långa
lockar, och det hvita hafsskummet stänkte högt upp till
den förtviflade och fuktade hans fotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
