Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
pades att försona dig med mig och ville nu ångerfullt bjuda
dig min band till förlikning; men den vilda strömmen af
ditt vredgade tal tränger min milda bön tillbaka i det sön-
derslitna, af sorg uppfylda bröstet. Jag har uppoffrat allt
— allt för dig. Jag trodde dina eder och blef bedragen.
Förakt, hat blir min belöning! O, tro icke, att i ögon-
blicket af vår sista, fiendtliga skilsmessa mitt hjerta pröf-
vade de ord, hvilka jag talte till dig! Jag var uppretad,
•—• fann mig försmådd, bedragen; — du uttalade sjelf ovän-
liga ord, och jag följde ditt exempel. Den svaga qvinnan
gråter och jemrar sig för den falske mannen; jag kan icke
detta, ty mina tårar äro redan för längesedan uttömda.»
»Du har rätt!» återtog Dacke hånfullt. »Hjeltinnan
böjer sig aldrig; hon griper till hämndsvärdet och utfordrar
den till strid, som undandrager sig hennes nät. Frivilligt
har du ingått i min skara ; frivilligt kastade du dig i
mina armar. Är det då icke nog, om jag nu tillåter dig
att fri och obehindrad vandra din egen väg, huru och hvart
du vill välja den? Eller hvad begär du utaf mig? Du
lär väl icke vara nog dåraktig att fordra af mig en för-
bindelse, kanhända genom presterlig hand, då döden möter
mig vid livarje steg och förderfvet öfverallt omger mig.
Grafven är nu min enda tillflykt !»
»Förtvifla icke för hastigt», svarade hon, »visserligen
omger faran oss på alla sidor, men likväl är räddning
ännu möjlig. Segerkransen, ryktets ära, kan ännu pryda
ditt hufvud! Jag öfverger dig icke, Nils Dacke! Du får
icke förskjuta mig, icke nu, då olyckan hotar oss ! Ofver-
gifven, irrande ensam omkring på den ödsliga jorden, skulle
jag blifva ett rof för förtviflan!»
Med någon mildare rörelse svarade Dacke : »Så låt
vara då! Jag vill icke stöta ifrån mig den bedjande; men
hoppas icke uppspinna något nytt nät, du blir den under-
gifna och jag din herre!»
»Icke särdeles länge!» sade hon doft och sakta för
sig sjelf, i det hon följde honom i hans tält.
Grefve Otto af Hoya, som ännu befann sig ibland
Packes här, såg efter dem båda med mörka blickar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
