Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiülinnàn. 57
nom stormen och vågorna! fin ättling är han ju
af gudarnes stam, och så är hans brud.
Beskydden, välsignen oss båda!
(Tystnad.)
Är det nattens dysterhet, som verkar på mitt
sinne, eller–är det en olyckas förebud?
Men en underlig ängslan är i mitt bröst, och
dystra tankar uppstiga derur liksom svartalferna ur
jorden. Frid var icke förr svag och lättskrämd;
hon har icke darrat för krigets åskor, och när
vinternatten iom svart och hotande, då tänkte jag
på konung Dag, och allt blef ljust. Hvarföre då
nu, — nu då han ej mer är fjerran, nu då han
hvart ögonblick kommer mig närmare, då jag
snart skall se i hans klara öga, hvarföre nu
denna oro, denna hemliga darrning i hjertat?
(Paus.)
Rymden är mörk och hemsk. På de ödsliga
stränderna skina vetteljus. Jag vet att de äro
oblida väsen och söka att skada menniskorna. Men
borde väl låga, skinande troll, verka ondt för en
ättling af Balder. Borde konung Dags brud
frukta dem? Hon skall ej.
{Åter lystnad.)
Hvilken underlig makt det är, som rör sig i
rymden, så stark så mäktig till förstörelse! Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
