Icke endast i anledning av unga herrarnas yttrade missnöje över början av min i ödmjukhet översända levnadsmålning, utan även av egen övertygelse att den aldrig bort läggas under fru prostinnans upplysta ögon, beslöt jag att avbryta min berättelse, med föresats att ej någonsin fortsätta densamma; varom jag även i en särskilt epistel haft äran underrätta. Denna min föresats, kanhända det enda varigenom jag gjort mig förtjänt av mycken bevisad godhet, ser jag mig dock nödsakad att bryta; ej därföre att jag ändrat övertygelse varken om mig själv eller om fru prostinnans rättvisa granskning, men därföre att, antingen jag skriver eller ej, tror fru prostinnan mig dock därom, och behagar tillräkna mig åtskilligt som mig ej tillkommer. Jag skulle visserligen tiga, och uppbära äran eller skammen av allt detta, vilket jag även länge gjort, om icke samvetsförebråelsen över att skörda den förra alldeles oförtjänt småningom vaknat, och jag ansett mig skyldig, genom en sannfärdig berättelse om mina företag, ådagalägga att varken ett eller annat anonymt stycke, som kommit i fru prostinnans händer, av mig är författat, allt sedan min sista med mitt namn undertecknade vördsamma skrivelse.
Om jag ej påminner mig orätt, avbröt jag min berättelse med slutet av sjunde kapitlet, vid det tillfälle då jag olyckligtvis blev bysatt för skuld och till min stora förundran träffade farbror Torrstadius på W-köpings slott. Ordningen kräver därföre att jag nu först gör reda för orsaken till denna händelse.
Till ytterlighet uppretad över Torrstadii oartiga brev, hade mamsell Gnath, efter samråd med auktionskammereraren Hées, utverkat stämning på kantorn till W-köpings stads kämnärsrätt, med påstående om äktenskaps fullbordande. Denna stämning, som ordentligen blev Torrstadius tillställd genom tvenne stadstjänare, bekymrade honom på det aldrahögsta och påskyndade hans inresa till W-köping, där han hoppades i godo kunna övertala mamsell Gnath ifrån alla anspråk; men då detta helt och hållet misslyckades, nödgades han att rättegångsdagen infinna sig inför lovlige Kämnärsrätten, därtill försiktigtvis utrustad med en av socknens advokat, kommissarien Brååk uppsatt ampel skrivelse och dessutom, för att äga fullkomligt mod, tämligt väl plägad.
Vid målets uppropande: Ädla jungfru Margaretha Christina Gnath kärande, och klockaren i Stora Torrestad Olof Torrstadius svarande! Den förra med påstående om fullgörande av ofullbordat äktenskap - rörde sig Torrstadius icke, men mamsell Gnath, även personligen närvarande, reste sig ifrån bänken och neg, anständigt viftande med sin gröna solfjäder.
Sedan Torrstadius blivit tillspord om han vore villig att uppfylla vad mamsell Gnath i stämningen äskat, nekade han kort och framräcke sitt Dictamen ad Protocollum, så lydande:
"Att ibland Hottentotter, Kaffrar och Patagoner, alla sätt och medel, av en giftsjuk kvinna nyttjas att förskaffa sig en man, har jag väl låtit mig berättas och tror möjligt, men ibland Europas hyfsade nationer lärer tvivelsutan mademoiselle Margaretha Christina Gnaths försök, hittills vara alldeles ohört; hennes djärvhet förvånar mig dock mindre, men att frågan om min förpliktelse att med henne fullgöra ett så kallat ofullbordat äktenskap, kan vid denna lovliga domstol upptagas, undersökas och avdömas, eller i ringaste mån höra hit, förefaller mig och varje annan tänkande människa högst obegripligt, då så väl jag, såsom hörande till kyrkans betjänte, som själva saken rörande vigsel, ej synes kunna dragas under världslig prövning; vilken invändning om domstolens behörighet eller Exeptio fori, jag omöjligt kan underlåta att framföra. Men skulle herr kämnärspräses och lovlige rätten oaktat desse skäl ej härå något avseende göra, utan ogilla denna min preliminärfråga såsom nullite eller domvilla, varpå jag nästan är beredd, då herr kämnärspräses och lovlige rätten visserligen ser saken ur en annan synpunkt än andra; och jag dymedels nödgas till svaromål i huvudsaken ingå, kunde jag ha mycket att säga, men vill nu endast in quantum juris anföra: l:o. Att det dokument varpå min förbindelse skulle sig grunda, eller ett mitt föregivna brev, aldrig av mig blivit skrivit, eller av någon annan efter mitt diktamen i pennan fattat, vilket jag med livlig ed vill bestyrka, utan av någon illa artad person, till min skada sammansatt, vilken person utan förmäten gissning torde kunna anses vara en nära vän och kanske till ock med anhörig av mademoiselle Gnath, påstår jag att, därå ej allenast intet avseende måtte göras, utan ock, att upphovsmannen därtill måtte uppsökas, tilltalas och för slik oart allvarsammeligen näpsas. - 2:o.. Att mademoiselle Margaretha Christina Gnath måtte åläggas styrka, det jag någonsin tillbudit henne äktenskap, eller i sådan väg med henne samtalat; vilket hon lärer hava lika svårt att bevisa mig som evem annan mansperson i världen, om icke någon till sina sinnen rubbad eller mindre vetande; och 3:o gör jag påstående om utbekommande av expenser för resekostnad och tidspillan, sammanräknat till en summa stor 29 r:dr 26 sk. 8 r:st. banko specie oavkortat."
Rätten resolverade över invändningen om domstolens behörighet, med ogillande därav; varefter mamsell Gnaths fullmäktig, herr auktionskammereraren Hées, munteligen besvarade kantorns anförande. Rörande dokumentets fulla riktighet kunde så mycket mindre, efter dess tanke, någon fråga uppkomma, som brevet ännu funnes i mamsell Gnaths gömmo, och dessutom nu i vidimerad avskrift, jämte Torrstadii senare brev, till rätten framlämnades; och då, i Sveriges rikes lag, fästning och trolovning anses vara bestyrkt genom brev, då ordalydelsen däri är tydlig, ansåg han detta påtagliga friarebrev ensamt nog bindande; dock, till ytterligare bevis att kantorn även munteligen friat till mamsell Gnath, och således inför rätten trotsigt förnekat sanningen, utbad han sig att få låta avhöra tvenne vittnen: Pigorna Fredrika Gööklund och Helena Gjölgren, vilka företrädde och då jäv ej emot dem kunde anföras, med tu finger å bok, avlade den vanliga vittneseden.
Vittnet Fredrika Gööklund berättade, att hon, som om våren då kantorn logerat hos mamsell Gnath, varit i tjänst hos gamla borgmästarinnan Intensenia och stundom i sin frus ärender besökt mamsellen, flera gånger förmärkt kantorn vara inne hos henne, där han kvarblivit intill halva natten; och hade vittnet en gång så sent att tornväktarn tutat tio, oförväntat inkommit i rummet då Torrstadius legat på knä för mamsellens fötter, och trodde vittnet att kantorn, som orden föllo, då kurtiserat för mamsell; men något vidare hade vittnet sig icke bekant, ej heller hade vittnet hört något yttrande utom vid utgåendet i salen, då det förefallit likasom kantorn nyst, varvid mamsell Gnath sagt: sant som han tänkte, det gick för sig ändå. - Vittnesmålet upplästes och erkändes.
Likaledes berättade det andra vittnet, pigan Gjölgren, i överensstämmelse med Gööklund det hon, som bott för sig själv, i den så kallade Skvallerkilen eller mitt emot mamsell Gnaths gård, förmärkt, att kantorn alla tre eller fyra aftnarna han uppehållit sig i staden, vistats inne hos mamsellen, och att aftonen före hans avresa - som varit en söndag - ganska sent och just som kyparen ämnat stänga porten (emedan vittnet då sprungit över gatan för att få tala ett par ord vid honom i farstun) något underligt buller hörts i stora salen, av vilken anledning vittnet tillika med kyparen tegat stilla och lutat sina öron till salsdörren, som stått på glänt, men då endast hört något pustande som fortfarit ett par minuter. En stund därefter hade vittnet förmärkt kantorn utkomma ur salen, vars dörr han sedan sakta igenlåst och urtagit nyckeln, den han stoppat på vanliga stället i en springa bakom dörrfodret, då vittnet jämte kyparen på tå dragit sig in i vedkontoret under trappan, för att icke upptäckas av kantorn medan han passerade, varunder han för sig själv yttrat något i munnen om en lysningssedel, av vilken anledning vittnet ansett kantorns besök egentligen ställt på frieri till mamsellen och med henne avgjort, vilket vittnets bekanta i gården, som vid berättelsen om händelsen haft åtskilliga gissningar om förloppet, även trott och därigenom ansett det giftermål med mamsell Gnath verkligen vara å bane, som förut på skämt varit ett allmänt taleämne bland husfolket.
Torrstadius torkade svetten ur pannan med sin blårutiga lärftsnäsduk och pustade under allt detta, otålig att få svara; - efter erhållit tillstånd härtill förklarade han, sig väl ett par aftnar hava fördrivit sin tid inne hos mamsell Gnath med allvarsamt tal, men ingalunda i sådan avsikt som de nu avhörda vittnen förmenat. Vad först den omständigheten beträffade att vittnet Gööklund funnit honom liggande på knä för mamsell Gnaths fötter, erinrade sig den svarande ej förr än efter flere förnyade allvarsamma frågor, att så kunnat förhålla sig, emedan han påminte sig, att en dag uti handelsman Luddergrens bod hava köpt ett gråspräckligt redgarnsnystan till strumplagning, vilket han ur fickan upptagit för att visa mamsell Gnath, men av vårdslöshet låtit falla på golvet, då det rullat under soffan, varifrån han med mycket besvär och ej utan att falla på knä och söka med eldgaffeln kunnat återtaga detsamma, helst mamsellens kattunge dragit det ända in i vrån; men vad samtalsämne då förevarit kunde han ej draga sig till minnes, ej heller om han kommit att nysa eller på annat sätt låtit höra sig. -
Vad åter vittnet Gjölgren berättat rörande bullret i salen utanföre mamsellens rum; erkände Torrstadius det såsom uppkommit genom honom, med berättelse huru han omkring kl. 10, vid utgåendet ifrån sin värdinnas kammare, oaktat det således ännu ej varit fullkomligen natt, men i anseende till de igenskruvade luckorna, varigenom, endast från de små halvmånlika öppningarna, obetydligt ljus inträngde i salen, ganska skumt i rummet, hade han känt för sig med händerna och då fått tag uti en varpställning, vilken stått mitt på golvet; men som den, i det han velat stödja sig däremot, naturligtvis vikit undan, hade han fallit framstupa med näsan i ett klisterfat och stött sig ganska illa, då, som han ville minnas, han en stund kvarlegat men änteligen kommit opp och begivit sig ut i farstun där han gjort en undersökning i fickan om han ej vid fallet förlorat sina papper och däribland en lysningssedel för en bonddotter i Torrestad, vilken farhåga han möjeligen trodde sig hava sakta yttrat för sig själv; men alldeles icke ville han erkänna sin mening hava varit angående lysningssedel till äktenskap för sig och mamsell Gnath.
Parterna, som nu ej hade något vidare att anföra, avträdde därföre medan rätten tog målet i övervägande, varefter, sedan de ånyo inkallade blivit, för dem avkunnades följande utslag:
"Sedan ädla mademoiselle Margaretha Christina Gnath här söder i staden, instämt ädle och välaktade kantorn och klockaren i Stora Torrestad Olof Torrstadius med påstående om äktenskaps fullbordande genom vigsel, och genom vittnen utrönt blivit, att Torrstadius på fullt allvare kurtiserat mademoiselle Gnath, varigenom rykte om giftermål dem emellan blivit allmänneligen utspritt, samt han ej gittat sådant bestrida; ävensom ett kärleks- och friarebrev i vidimerad avskrift inför rätten presenterats, vars riktighet såsom av rådmännen Gözzelbeck och Armodin bevittnat, äger fulla skäl; och rätten således aldrig kunnat sätta dess verklighet i fråga, eller bevilja Torrstadii anhållan att med ed få styrka namnets förfalskning, och dessutom Torrstadius i ett senare erkänt, in originali uppvisat brev, ehuru vrängt och konstlat, tillkännagivit sin förbindelse med nyss omrörde mademoiselle; så anser Kämnersrätten med stöd av 3 kap. 3 och 4 §§ giftermålsbalken, trolovning vara för sig gången och Torrstadius skyldig fullgöra äktenskapet med merbemälte mademoiselle Margaretha Christina Gnath, på sätt brukligt är, och henne utan någon invändning, av vad namn den vara må, i brudsäng leda, honom dock öppet lämnat att sedermera över detta utslag besvär anföra och laga skilsmässa i Consistorio söka, inom trettiosex (36) dagar kl. 12 på dagen, den oberäknad då utslaget föll, om han därtill några skäl haver och sig befogad finner. Varandes därjämte Torrstadius för ohemult skrivsätt skäligen ådömd tre r:dr sexton skillingars böter. År och dag etc."
Modigheten hade nu alldeles övergivit Torrstadius, och med möda kunde han uppehålla sig under avhörandet av detta utslag, som utpressade svettpärlorna på hans näsa. Änteligen utbrast han i halvhögt knorr, och förfogade sig ur rådhussalen med ett högst bedrövligt utseende. Mamsell Gnath lät väl invitera honom till sig på korvkaka och oppvärmd kål, men han svarade icke ens därpå utan begav sig direkte ned på Stadskällaren, där han begärte en stor sup brännvin med beska droppar för att styrka sig och intaga mod att eftersinna vad utväg han skulle vidtaga i närvarande svåra fall, vilket allt mer och mer föreföll honom betänkligt och slutligen så urbota, att han fann sig nödsakad att taga ännu en liten knäpp; eller en så kallad tankeställare; men även den oaktat blev det ej genast rätt klart för hans begrepp och han suckade djupt.
Sekreteraren Fnaskerdt, som jämte flere andra auskulanter avhört rättegången, följde med uppmärksamma ögon detta Torrstadii betänksamma förhållande, och upptäckte därav lätt hans stora bekymmer. Efter en liten stund placerade han sig på andra sidan om lilla bordet, vid vilket Torrstadius satt, för att komma i språk med honom som även lyckades, emedan gubben gärna ville öppna sitt hjärta och utgjuta sig, vilket alltid är en lättnad. Fnaskerdt beklagade med medömskansfull ton kantorns lidna oförrätt, den han påstod aldrig möjligen kunna få bestånd, så framt besvär anfördes, och sluteligen rekommenderade han sig själv, såsom övad jurist, att hjälpa hela saken emot ett lindrigt arvode.
Detta jämte den sista tankeställaren uppklarnade småningom Torrstadii anlete. Han började hoppas, men ej nöjd med rättvisa för egen del, ville han även hämnas, och utlovade 50 r:dr. till Fnaskerdt om han såsom fullmäktig kunde till godo utagera saken, och dubbelt till om han kunde driva den därhän att mamsell Gnath bleve dömd till något riktigt nesligt straff. - Även detta trodde Fnaskerdt ganska lätt och till bekräftelse av sin redlighet, räckte han kantorn försäkringsvis sin hand och kramade den, på så trofast götiskt sätt, att gubbens nageltrång på pekfingret försattes i det mest obehagliga trångmål.
I sämre händer hade Torrstadius likväl aldrig kunnat anförtro sin sak, emedan Fnaskerdts hela avsikt var att inveckla denna för sin ovanlighets skull i W-köping allmänt kända processen ännu mera; likväl utan att offentligen visa sig som fullmäktig. - Följande dagen infann han sig även på gästgivaregården där Torrstadius tagit kvarter, och presenterade honom en lång skrift på 2 sk:s Charta, däri mamsell Gnath angavs såsom brukande trolldom, signeri och vidskepelse, vilket han med vittnen, hennes egna pigor, trodde sig kunna bevisa, emedan dessa berättat sig hava sett, att hon flere söndagseftermiddagar brukat spå i kort och kaffe, flera torsdagsaftnar hämtat regnvatten från gravstenarna på kyrkogården till obekant behov, samt vid flera särskilta tillfällen, i synnerhet under färgkokningar, brukat läsning och korsningar över grytan; och påstods således, att hon därföre måtte efter lag bestraffas med tukthus för livstiden. Detta föreföll Torrstadius väl i början vara en mindre tjänlig utväg, men som han själv sett mamsell Gnath spå i kaffe, förvara en fyrväppling till förekommande av trollskott, och dessutom nästan trodde henne om att kunna häxa och trolla, emedan hon skenbarligen visat sig för honom i sömnen trenne nätter å rad; och i synnerhet då Fnaskerdt nu så konfunderade honom med berättelser om huru stora mängder av kvinnor under det så kallade trollväsendet på 1600-talet, och även långt senare, på blotta angivelser blivit dömda till evigt fängelse och ris emellanåt, samt således mamsell Gnath aldrig kunde slippa med mindre än tukthus, och hon därigenom nödvändigt skulle nödgas låta sitt giftermålsförslag för alltid falla; undertecknade han slutligen sitt namn och överlämnade till Fnaskerdt att draga bestyr om angivelseskriftens inlämnande till konsistorium, dit han sagt att målet såsom andeligt hörde.
Tillfrids med denna utväg och någorlunda sorglös återvände Torrstadius till sitt hem, och levde där i säkerhet några dagar; men snart stördes detta lugn. - Målet blev naturligtvis förvist till laglig undersökning och Torrstadius, som då inkallad, förgäves sökt sin fullmäktig och varken kunde få någon annan eller själv ägde några bevis, dömdes till arrest vid vatten och bröd, för sin, av ont uppsåt att skada, uppdiktade beskyllning, vilken dom stadfästad, även gick i verkställighet.
Så stodo Torrstadii affärer då jag träffade honom vid min bysättning, i anledning av v. Ortens förfallna diskontlån. Visserligen, jag erkänner det, var det alldeles emot min vilja och uträkning att därföre låta inspärra mig; men under hopp att vederbörande snart i min person skulle finna föga säkerhet, och att de således i stället måtte vända sig till kautionisten, eller han i alla fall iordningställa allt: ansåg jag affären alldeles icke farlig, vilket den ej heller var: ty genom en klokt arrangerad omsättning och full inbetald överränta av von Orten, slapp jag inom få dagar på fri fot. Snarare var det en lärorik affär i anseende till den kännedom jag därigenom erhöll om fängelser i gemen och W-köpings länshäkten i synnerhet, med vilka jag, att vara uppriktig, icke var nöjd, ty de äro visserligen de minst trevliga och mest vårdslösade på hela den Skandinaviska halvön. De tavlor av mänskliga eländet jag där såg, gå också visserligen aldrig ur mitt minne, och vid mången mörk stund av min levnad hava de påmint mig huru lycklig jag ändå varit i jämförelse med de uslingar som där för livstiden sitta inspärrade.
Med en ryslig och hemsk känsla hörde jag morgon och afton slamret av dessa olyckligas bojor då de dageligen utdrevos till ankarsmedjan, eller åter infördes i deras ohyggliga förpestade arrester, och fastlästes vid sina svarta trälavar. Män, oskickliggjorda att någonsin mer bliva fria, sig själva och sina medmänniskor till glädje och sällhet, utmärglade av förtvivlan och förhärdade emot varje mänsklig mild känsla, med den vildaste uppsyn, ännu förskräckligare genom deras oklippta svarta eller röda skägg och av svält och elände mörka anleten; utgjorde två och två denna procession. Medlidsamt frågade jag stundom någon dess brott, huru och varföre han blivit ditförd; men merendels besvarades jag med ett vilt löje och smädelse över min egen ställning. Endast en nittonårig yngling, ännu icke nog fördärvad av olyckan och ett barbariskt behandlande, svarade mig med ödmjukhet och hans berättelse var, att sedan han såsom olycklig nog att aldrig hava ägt någon känd far, ifrån barndomen nödgats tigga ända till sitt femtonde år, då han lyckligtvis av en barmhärtig fru blivit någorlunda oppklädd, och därigenom erhållit tjänst som dräng hos en bonde, hade han ingenting lärt, men hans arbetsamhet hade ändå gjort att hans husbonde varit nöjd och ej velat släppa honom förr än han vid sitt adertonde år nödsakades att tjäna kronan. - Återkommen från kanonsluparne, ånyo utsliten och det som ännu värre var, sjuklig, och således alldeles ur stånd att få någon ny tjänst, nödsakades han på nytt att tigga, men avvist av alla med förebråelse därföre att han som en stor lång karl ej arbetade, drev nöden honom änteligen att bryta sig in i en matbod. En ost och några brödkakor var det enda han där tog, men genast ertappad, dömdes han, i anseende till inbrottet, till nio par spö, och avstraffades med yttersta stränghet av den orsak, att stölden just råkat ske hos häradshövdingen själv, vilken med 1 r:dr övertalt profossen att slå bra, troligen för att vederlägga ett utspritt rykte om hans mindre stränga förhållande emot några större tjyvar. Avskydd och föraktad, var efter utståndet spöstraff, för den olycklige intet mer minsta hopp att någonsin hjälpas. Nära färdig att frysa eller svälta ihjäl, gick han i förtvivlan, en ovanligt sträng vinternatt genom fönstret in i en kyrka där han endast fann några ljusbitar med vilka han försökte att stilla sin hunger, och stannade sedan hellre frivilligt kvar för att låta häkta sig, än att åter begiva sig ut i den stormiga vinternatten, då han troligen skulle stupat av köld, kanhända några steg ifrån kyrkan. För denna nya tjuvnad - andra gången inbrott - fördes han efter förnyat spöstraff och kyrkoplikt, fängslad med träblack kring de obetäckta benen, järnkedjor om livet och hårt tillskruvade handklåvar, nästan naken och i sjukligt tillstånd till W-köpings slott och fastsmiddes där som en grov missdådare, jämte andra brottslingar. - Men dessa målningar höra ej till min levnad, jag återgår därföre till mig själv och min oförväntade entrevue med Torrstadius, såsom i alla avseenden mera passande min penna.
Torrstadius satt väl som sagt är också i arrest, men med mycken
åtskillnad ifrån tjyvar och grova missdådare, ty han var placerad
innanföre det rum vilket jag och några andra bysatta bebodde,
varibland bror Lunsing även befann sig; och för konversationens skull
tilläts oss ofta att göra honom besök. - Jag vill ej uppehålla mig vid
våra första komplimenter såsom ganska naturliga, i synnerhet som jag
snart fann att kantorn ännu ej hade minsta kunskap om mitt deltagande
i hans korrespondens med mamsell Gnath. Att jag ej heller yppade mig
torde ej anses lastbart, då sådant numera ej tjänat till något; i
stället gav jag honom anledning att gissa på Fnaskerdt, vilket också
till en del var rättvist, emedan han verkligen skrivit brevet. Denna
gissning höll gubben alldeles icke för otrolig, helst Fnaskerdt
sedermera så högst gement bedragit honom. Vi kommo också däri
fullkomligen överens, att den gunstig herrn förtjänade stryk och
utlovade, att vilkendera av oss som först träffade honom, därtill
skulle använda sina krafter. Denna likhet i tänkesätt hindrade likväl
icke att Torrstadius i början med en slags ovilja betraktade mig, ty
den man en gång förfördelat älskar man ej gärna, men småningom tycktes
detta försvinna, och den gemensamma olyckan, som så ofta försonat
fiender, syntes även verka på honom. I själva verket var dock icke
någonderas olycka så egenteligen medömkansvärd, och nästan minst
hans. Den bestämda arrestetiden nalkades sitt slut och ingen nöd gick
dess utom på honom. Sin lilla butelj med korgflätning omkring hade han
gömd under sängen och till bror Lunsings stora avund och förargelse,
upptäckte han en gång, att gubben även hade andra matvaror i ett
stenfat med servett omkring, samt en svarvad smörask av trä, gömda
under täcket i sänghalmen. - Rummet var just icke prydligt, men för
att vara på W-köpings slott, såsom arrest betraktat, förträffligt;
tämmeligen stort och med järnkakelugn försett, samt till ett artigt
tidsfördriv fullritat på de grå väggmurarna med åtskilliga sot- eller
kolfigurer, några med horn på huvudet och tobakspipa i mun, andra
jungfrulika figurer med båda armarna i sidan, de flesta illa grinande
och högst oskickligt gjorda, men försedda med överskrifter:
Landsfiskalen Avarander, länsman Bovman i Trasslinge madam Filter på
Pinkrogen o.s.v. Förmodligen några muntra arrestanters hämnd på sina
fiender. Mindre anständiga teckningar och ord hade även varit
anbringade på några ställen, men dem måste jag, till Torrstadii
oemotsägeliga heder, erkänna att han efter hastigt betraktande noga
sökt översudda. - Vad som likväl mest gjorde honom vid gott mod och
fryntlig, var mamsell Gnaths timade naturliga död i obotlig gallfeber,
varom underrättelsen kort efter min ankomst inkom, och jag tyckte
honom från den stunden liksom vara 10 år yngre. Också var han så
glättig och välvillig då vi på en gång lämnade arresten, att han icke
allenast proponerade mig, att göra sig sällskap till den så kallade
kotlettkammereraren traktör Buding för att äta en god resfrukost, utan
även att begagna lilla hundsfotten på hans släde och således, emot
villkor att hålla emot i slängarna, få fri skjuts till Stora
Torrestad, dit jag nu föresatt mig att även resa, för att ännu en gång
få se födelseorten och mitt barndoms hem.
