Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavaststjerna hade
gripit sig an med Laureatus.
Både han och hans hustru talade om Laureatus, som om
denne skulle ha varit en gammal bekant, och det var han
väl också för dem. Det var ett gammalt ämne helt säkert,
som han hade brottats med många gånger förut.
Jag tänker nu, att Laureatus var den stora dikt, som han
hade gått och burit inom sig sedan många år tillbaka, den
stora tankedikt, som skulle skänka hans namn odödlighetens
lager. Den skulle ge honom själv och hans samtid i stora
drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett helt satiriskt
epos. Mänskligheten skulle där se sina lyten förstorade och
skrämmande och med ångest slå sig för sitt bröst och gripa
sig an med sin upprättelse.
Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu inte var stark
nog att föra ett så stort tänkt verk till fullbordan, men det
var säkert många omständigheter, som sporrade honom att
åtminstone göra ett försök. Han var ängslig att inte använda
den så underbart återvunna skaparkraften. Han hade kanske
förut under sommaren sagt till sig själv, att om han
någonsin mer finge den tillbaka, så skulle han inte slösa med den,
utan samla all sin kraft till sitt epos. Han vågade kanske
inte hoppas, att döden och oförmågan, som den här gången
hade blivit tillbakaslagna, skulle ge honom långt andrum.
Han hade det dessutom bra på många sätt; lugna, ordnade
förhållanden, ett vackert skrivrum. Livet var vänligt och
glatt omkring honom. Vardagsarbetet på redaktionen
hindrade honom inte. Bekymmer hade han naturligtvis, men
nu, då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte de
inte ner och hindrade. De verkade nog eggande, de också.
Så grep han sig då an med att utarbeta sitt livs stora,
gömda skatt: sagan om Laureatus, den trotsige diktaren,
landsvägspoeten, bespottaren, den aldrig lagerkrönte, han,
som strider mot sitt samhälle och sin tid kanske mest därför,
att han har gammalt krigarblod i ådrorna, är en finsk
soldatgosse och måste slåss, — denne Laureatus, om vilken man
så tydligt förstår, att om han hade levat i en annan tid, i en
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
