Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
183
ger eiisnmt i skogen neil I veten
ingenting. Ser ni lärarne i flickans
0-gon? Unn luir gråtit för ilet ingen
bryr sig oro lientie, Femte lijnlet
lin|ier vngiien 1 Sot kol och bränder’. Hm
jag visste hvartill ilet tjeimr ult Hilt|»
niiliiiui ord i huru!"
Skogvaktaren visste ej om hnn
skulle vnrn förlägen eller ond: skogvnk- ]
hinnor tnmmntlc jiii sitt förkläde; Mittts
på ana ni’gkr oeli Unns skelade
med ögonen; Nils teg, men Jöns
hvi-skude försmndligt: .skilda på henne!’
— Kolaren fortfor: „hon Ar min
guddotter, vi hu inga barn, — lat
Hickan komma till »>s på en tid, så får
vår nior nAgot ntt roa sig mod. —
NA ? frågade ban. då skogvaktarens
stodo villrådiga.
— Må gå. sade fadren slutligen.
— Godt, i morgon kommer jug
efter henne.
— Mor skall bli så glad, när hon
far en liten llickn. sade kolaren, då
han dagen derpå, med Anna vid
handen, vandrade genom skogen.
— Och ninmmn liar Eva, sade
Anna, slätande sitt reim förkläde.
— Ja. Skall du också hålla nf oss,
pyr® ?
Anna såg upp med ett strålande.
leende: „myckct. myckel I-
Dcr syntes redan kolarens gnmlit
stuga med de små små fönstren och
dou sneda trappan. Kohirmor satt pà
tröskeln och spolade. Anna grep
fastare i den grofva handen som höll
hennes.
— God dug, min flicka,
välkommen! ropade kolarcinor.
Annas skygghet försvann för den
vänliga rösten oeli de hjertligu orden.
Hon sprang fram och räckte sinn
bida händer till helsning.
— Gud signe dig! suilc kolarmor
klappande den lilla llickuns hufvud.
-Kuiu ilL Se bär är din bädd och
här är en pall som du får till diu
e-gcn och liär i vrån får du hàlln ilin
ilocku. Spring un och se dig omkring
litet",
Anna trippndc hostftllsniiit omkring,
-Ag på ullting, mon rörde icke något.
Delt svarta kulten med dc runda,
gröna ögonen, blef gennst hennes vätt och
bönan oeli luppen llck luin muta.
Anna fick också hjelpa kolarmor med nit
strö granris på golfvet, tvätta
skedarne och hemta spànor, rich trodde att
hon var mycket nyttig, hvilket gjorde
henne lycklig och glitd. Hvarje dag
du kolaron kom hem, sprang Aunii
emot honom, lade sin lilla haml i lilius
och hoppade bredvid höllo||| älttlil till
trappan. Ibland fick hou också följa
kolnrfiirbror till milan i skogen, —
ilet var alltid en rolig dag. Då tick
hon plocka bår och blommor och äta
ur vägkostkorgen, hvilket Anna
tyckte smakade bättre än i stugan vid
bordet. När ilc sodan skulle gå hein om
aftonen, brukade kolnrfarbror bära
henne och det bände ej sällan att
Atina sonmailc innan dc hunno hem.
Tio år lwdo »brunnit. ul" som
kolaren brakade säga. Lilla Anna bilde
vuxit upp till en god och duglig
flicka emellan 15 och 16 år. Kolarmor
hade cj velat låta henne gå, sedan hon
engång fått henne. FBrst skulle
Anna Idi endast några veckor, sedan
några månader och slutligen värdet belt
naturligt ntt hon stadnade qvar: hon
var soln eget barn. Men nu voro far
och inor gamla. Nils och Malts voro
i tjenst och Jöns och Hans lindé
båda insjuknat i kopporna och den lilla
Eva var ännu ott. barn.
— Nu behöfves jug hemma, sade
Aniui. „Adjö uti kärn mor! Ni kan
vara mig förutuu. Är det ej rätt?"
— K&tt är det. Jo, jo. Gud
välsigne dig barn. Haf nu tülauuid och
glöm det som vnr.
— Ja, ju. Tuek, mor I tack, gudfar.
— Yäiita nu. sndo kolurfiir „jag
kommer väl och följer ilig-.
Anna skyndade fram på ilen smala
stigen, hon vur så lätt och glud, helt
annorlunda Au hon vnr som barn. Den
gamle kolaren kom långsamt efter.
— Som en lürkn, som cn lärka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
