Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 4.
2
ling. Den förra, liktydig med afton-
måltid, anger blott tiden för dess be-
gående, hvaremot den senare känne-
tecknar dess innehåll. "Det bröd, som
vi bryta", säger Paulus, (1 Kor. 10:
16, 17) "är det icke en delaktighet af
Kristi kropp? Emedan det är ett bröd,
äro vi, de många, en kropp, ty vi varda
alla af det ena brödet delaktiga". I
Apg. 2: 42, 46 se vi älven attbröds-
brytelsen var en antagen sed inom apost-
lakyrkan och något spår af ett derifrån
skildt nattvardsfirande finnes ingenstä- i
des. Vi antaga derför att dessa be-
nämningar, som sagdt, hänföra sig till
en och samma sak. Och såtillvida stå j
våra dagars nattvardsförenjngar medi
sin slutna krets af troonde deltagare
och sin brödsbrylelso enligt Frälsarens
och apostlarnas föredöme sanningen
närmast.
Huruvida de skola förmå utöfva nå-
got inflytande pfi kyrkans praxis ochi
uppfattning är vanskligt att afgöra,
men inträffar det icke, utan låter kyr-
kan de nuvarande missbruken fortbestå,
kan man väl antaga att händelserna
äfven hos oss skola utveckla sig enligt
den historiska lagen. D. v. s. dessa
lutheraner, som i dag samlas till enskild
brödsbrytelse, skola, när de finna all
kyrkan icke förbättrar sin nattvards-
ordning, sluta med att en efter annan
utträda ur henne. Äimii är separatis-
men icke en klar tanke, men omstän-
digheterna skola utan tviivel påskynda
utveckling, derest kyrkan låteraIU
förblifva vid det gamla. Och en af de
ömmaste sidorna häruti är nattvards-
missbruket, [ngen torde vara nöjd med
sakernas närvarande tillstånd. En af
dess icke minst allvarsamma sidor lig-
ger deruti, att till följd af dessa sam-
ma missbruk ett nytt bruk. enskild
brödsbrytelse, haller på att utbilda sig
inom kyrkan. Bvilken ställning ämnar
bon intaga till dessa? Skärpt kyrko-
tukt? Förmaning af kyrkoherde, kyr-
koråd och domkapitel och, om detta icke
hjelper, förlust af vissa kyrkliga rättig-
heter? Det vore blott atr drifva dem
öfvor till dissenters. Men hvarför den-
na fruktan för positiva reformer inom
kyrkan sjelf? Befarar man att de skola
undergräfva hennes ställning och infly-
tande, tillstår man i och dermed att
hon blott genom missbruk kan hålla
sig uppe. Detta blir den oundvikliga
slutsatsen. Dock inan måste hoppas att
med ett varmare andligt lif sanningens
makt äfven hos oss skall varda star-
kare, och vägen sålunda beredas för
införande! af en bättre tingens ordning.
Om vi egde den vältaligaste tunga, och
om denna tunga kunde blifva vidrörd med
iii lefvande ko) fr&n Guds altare, skulle
den dock ej kunna uttala en tiondedel af
del pris, som Guds oändligt’stora och dyr-
bara löften iirn värda.
— Spuryeon.
å-j |
nffPQtlrttiHptiQ
ULCCOJJUUUCUO.
Upsala den 2» Jan. 1887*).
"Ett godt nytt år!" vare det min
första tillönskan till de finske bröderna.
Må vi alla tillsammans få glädjas öfver
sanningens och lifvets segrar under det |
nu ingångna året! Må livar och en af;
oss blifva en trogen skaffare i Herrens
’
stora hushållning!
Hur» gerna vilja vi ej hoppas, att j
det kommande året skall blifva ljusare
än det gångna. Om under det föregående
många dystra moln gått öfver ens him- i
mel, huru gerna vill man icke tänka!
sig en klarare sol stråla på det nya <
| årets himlafäste. Och detta i all syn- |
nerhet beträffande det offentliga lifvet,
församlingslifvet, förhållandet mellan de
iolika trossamfunden. Hvem känner icke
till huru stor skada den allmänna sön-
dringen är inom Guds rike på jorden?
jOch hvem kan låta bli att hoppas på
\
ibättre tider just i detta fall ? Vi hafva
I för ej längesedan firat böneveckan här
| i Sverige. Förvisso har den firats af- ,
ven hos eder i Finland. Skulle det väl
vara förmätet att vänta rika frukter af j
denna vecka för det nya året? Ju längre
vi lefva, desto djupare skola vi förvisso j
Ifå erfara behofvet af Guds omedelbara
ingripande i vari andliga lif. Hvad
hjelpa alla menskliga förbättringsförsök,
om ej Anden från höjden drifver för-
samlingen och den enskilde framåt?—]
Älven här i vart lands första univer-j
sitetsstad har böneveckan firats ej blott j
i missions-salar och kapell utan äfven
i en af stations kyrkor, och öfverallti
har tilloppet af deltagåre varit stort, j
i Jag skulle vilja berätta åtskilligt om j
vara bönestunder under den gångna!
veckan, men har ej rättighet att taga
tidskriftens utrymme i anspråk allt för
mycket och öfvergår derför genast till
den sak, jag egentligen tänkte tala om
denna gång.
Tidskriftens läsare påminna sig må-
hända, hvarest vi slutade i värt förra
bref. Jag kan ej underlåta att ännu
engång upptaga den tråd, jag der följde.
{Saken har nemligen tagit en vändning,
| som måste intressera hvarje vän af
sanning och frid.
Ej långt efter de i förra brefvet
nämnda artiklarne af lektor Walden-
ström framträdde han ånyo med en
uppsats i samma .ämne, neml. "den s. k.
soparatismen". En insändare i en Up-
salatidning hade nemligen med anled-
ning af hvad han förut yttrat om se- I
paratisinen tadlat Waldenström derför
att han "blast till reträtt’’ och "gjort j
■
•) Brefvet kom oss först den 31 Jan.
tillhanda. Red.
sig alldeles omöjlig för den verklige
’reformatorns gloria". Insändaren hade
väntat, att lektor W. "efter hand skulle
gifva vårt folk till lifs åtminstone de
på den religiösa dagordningen närmast
stående religiösa idcor. som sedan lang-
tid tillbaka af så inånga djupsinniga
och religiösa tänkare med den mest
öfvertygande kraft framhållits", och då
man tid efter annan förgäfves väntat
härpå, hade man "förklarat detta så,
att folket icke kunde höra allt på en-
gång, och att P. W.. såsom en försig-
tig andlig strateg (härförare) afbidade
tiden, tills det lämpliga ögonblicket
vore inne, då folket hunnit smälta,
hvad det redan fått till lifs". Men nu
hade "Waldenström genom sitt sista
uppträdande fullkomligt skingrat denna
villa. Mot denne insändare är det som
lektor W. först vänder sig i sin upp-
sats eller förklaring. Han gläder sig
öfver. att man ändtligen börjat fatta,
det han ej haft andra afsigter. än dem
han öppet uttalat. Och detta både i
afseende på kristendomen och kyrkan.
Han bekänner, att han, "mättad med
bästa hvete vid evangelii dåraktiga pre-
dikan, aldrig känt någon lust att sjelf
smaka eller gifva andra till lifs de
moderna idéernas barkbröd". Vidare
säger han sig alltid bafva arbetat och
ännu arbeta för reformer i kyrkligt af-
seende och detta i frikyrklig: riktning,
men att han "aldrig kunnat förmå sig
att förena sig med dem, som blott ön-
ska omstörtning af bestående kyrkliga
förhållanden och derför motarbeta hvarje
sträfvan efter reform, emedan de frukta
att hvarje reform till det bättre skall
förlänga statskyrkans tillvaro’1
.Han ut-
trycker sin glädje öfver de förändrin-
gar till ett bättre, som redan inträdt
genom konventikelplakatets upphäfvande
(1860) och genom en allt större fri-
görelse af det allmänna tänkesättet
gentemot dem. som samlas till enskild
uppbyggelse vid Guds ord eller Herrens
nattvard. "Det allmänna åskådnings-
sättets förändring skall med nödvändig-
het föra med sig en förändring af de
kyrkliga Ligania och formerna i friare
riktning". Sålunda talar han Öppet om.
hvartåt han ännu syftar. Och lika öp-
pet bekänner han. hvarnti han på sista
tiden "allt mer och mer afgjordt och
bestämdt retirerat (= gåti tillbaka)",
samt om man så vill — blast till re-
trätt". Han säger: "Jag har fullstän-
digt retirera! från det öfvermodiga
och ohöfviska språk, som jag förut i
de kyrkliga striderna alltför ofta fört".
"Det erkänner jag villigtI’, säger han
längre fram, "att da jag suttit lutad
öfver mitt skrifbord för att författa
mina stridsartiklar liar jag mången gång
i den köttsliga ifvern icke märkt, att
tv:l hemliga ögon från ofvan skådat ner
P« mitt papper. På de senare åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
