Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 6.
t
2
farliga föröden allmänna säkerheten be-
-Bträffas. Men jemte den hygieniska
sidan har prostitutionsfrågan äfven en
juridisk och moralisk samt dertill ännu
en uppfostrande sida. Icke förr än
frågan blifvit med lika rätt beaktad
från dessa fyra synpunkter, kan en till-
fredsställande lösning deraf v«ra att
förhoppas.
Hvarthän det sedeförderf, som är en
följd af det nuvarande systemet, leder,
visii på ett sorgligt sätt de upptäckter,
som före jul gjordes bland skolungdo-
men i Stockholm. Och står del väl
båttre till hos oss i detta afseende?
Kunna vi vara säkra pa atl vår egen
ungdom, äfven den som utgått från
rättskaffens hem, skall kunna motstå
äldre kamraters försäkran att livad sta-
ten tillåter väl icke kan vara orätt.
Mången ang man, ><>w skulle rygga
tillbaka för att begå en olaglighel eller
något, som ansåges för orätt, förlades
att falla för en institution, sam rege-
riogen sjelf omhägnar. Och de, hvil-
kas bana börjar i last, huru skall väl
.I.mus lif förflyta? Och vår ungdom har
landets framtid i sin hand: hafva vi
rad att lata den förgiftas? Bår är det
läkarene utan fäder, mödrar och
uppfostrare, livilka böra hafva en röst.
Sorgliga och manande till eftertanke
äro äfven do upptäckter, som gjorts af
federationens vänner i vart eget land.
visande hvilka hemska proportioner det
i hemlighet krypande sedeförderfvet hos
oss redan antagit. Samma brott, som
väckt så mycken bestörtning i det stora
och folkrika England, föröfvas j det lilla
och fattiga Finland, Bom i alll ofrigl står
sa mycket efter England, fastän det
tyckes vara dess like i last. Del är i
sanning tid att våra ögon öppnas och
vi se att kräftskadan redan börjat an-
fräta vårt samhälle, ty om en operation
skall kunna företagas, sa måste det ske
i sjukdomens början. Men att det kom-
mit ända derhän, dertill har staten.
snin icke häfdat sin värdighet och hål-
lit det onda såsom ondt, icke ringa skuld.
Glädjande har det derföre varit att
en ung man haft mod att. ensam, utan
annat stöd än våra lagars bud och det
rätta i sin sak, påminna myndigheterna
om deras skyldighet. Hans inlaga till
prokuratorn har visserligen blifvit för-
kastad, men den fråga han väckt till
tals. är alltför lifskraftig och uppbåres
af alltför heliga intressen för att der-
med kunna dö. Denna inlaga har va-
rit, ett uttryck af livad tusende rättän-
kande män och qvinnor tänka och ön-
ska, och den väckta frågan fortfar der-
före att sta främst på dagordningen.
De lägre klasserna hafva redan i stora
skaror uttalat sig; ifrån de leder, som
djupast lida af del radande sedeförderf-
vet, utgår en suck efter något bättre.
Skola de som makten hafva och hvilkas
skyldighet det hade varit att taga ini-
tiativet i donna sak, kunna förblifva
likgiltiga derför? Vi veta det icke, men
vi kunna dock icke undgå att hoppas
att äfven de skola vakna till besinning
och ändteligen besluta sig för att af-
tvätta den skamfläck, som alltför länge
vidlädit vårt kristna och sedliga sam-
hälle. —ci—
Hur seger vinnes.
Föredrag af Otto Stnckmayer
(Farts, och slut).
"Och do öfvervunno honom för deras
vittnesbörds ords skull.
För att bättre förstå huru man kan
bli ett vittne, må man läsa 40:de psal-
men. Det som psalmisten här skrif-
ver gar utöfver hans egen synkrets.
Det har profetisk betydelse och har sin
fulla uppfyllelse först hos de återlösta.
Här i iO ps. är fråga om en man, som
har förbidat Herren. Han har velat
uppdraga sig sjelf ur dyn. men det har
ej lyckats. Han har ropat på andra,
men de ha ej heller kunnat uppdraga
honom. Men nu har Herren anvisat
honom en fast grund, på hvilken han
kan taga vissa steg. Sa förhåller det
sig med oss och den återlösning, som
har skett i Kristus Jesus. I denna an-
visas oss en grund, på hvilken vi kun-
na ställa oss i det vi stiga ut ur var
egen rättfärdighets, egen fromhets och
oförsonlighets dy. I oss finnes ingen
fast grund, ingen återlösning, möjligt-
vis en sådan, som don ena dagen lå-
ter oss tycka att vi hafva allt och äro
bergade, men den följande äter frånta-
ger oss allt. Vi måste komina ut ur
oss sjelfva, ur värt eget jag med dess
föreställningar, förhoppningar, erfarenhe-
ter och stämningar. Herren har på Gol-
gatha lagt on grund, som står fast. På
grund af din erfarenhet ifrån i går må
du ej vänta något för denna dag; då
skall det ej bahöfvas någon storm, utan
blott ett litet vindkast för att komma
dig att vackla. Men det, som har skett
på korset, det är af solidare beskaffen-
het. Man behöfver ej vänta till dess
man uppnått en hög grad af helighet
och hjertats renhet, utan sådan man är,
brytande stafven öfver sig sjelf, träder
man fram för att låta sig bäras. Den,
som har lärt känna denna grund och
om än bäfyande satt sin fot på den-
samma, han märker snart att han har
fast mark under sina fötter. Och då
hjertat är fullt, då talar munnen. Då
följer vittnandet. Då heter det: du har
satt mig en 113’ visa i munnen. Den,
som ännu ej kan lofsjunga, han har ej
erfarit blodets kraft. Han har nogkan-
ske med läpparna sjungit mången skön
lofsång under gudstjenster eller möten,
och om än hjertat tycktes erfara någon
rörelse dervid, var det följande morgon
iåter förbi dermed. Så är det så länge
vi ännu lefva i vårt gamla jag, bero-
ende af våra känslor eller stämningar
m. m. Vi behöfva något fastare, på
det att djefvulen ej må kunna tillstop-
pa vår mun, vi som lidit bankrutt i oss
sjelfva och ej hafva något att berömma
oss af. Vi behöfva en grund utom oss,
en säker och fast grund, och då vi fun-
nit denna, då kunna vi sjunga. Då
kunna vi säga: jag tror, derför talar
I jag. Då besinnar man sig icke mera
1länge. Djefvulen försöker ocksä att ska-
ka denna grund för oss: det är ej värdt
att ännu sjunga, inan kan ju ännu för-
lora allt. Gifva vi efter för honom här-
uti så vinner han åter nytt fäste. Det
är ett bevis på att vi ej ännu stå fast,
om vi ej väga lofva Gud. Men ett lof-
sjungande, ett vittnande på grund af
blodets kraft, o, det är något annat än
detta lättsinniga, kraftlösa prat om and-
liga ting, som man så ofta hör. En-
dast den kan vittna, som står på åter-
lösningsgrunden. Men det finnes ock-
så ett oheligt tigande rörande heliga
ting
— ett fromt försjunkande i be-
traktelser, hvarunder man finner behag
i sig sjelf, såsom det ock finnes ett
oheligt talande om ting, af hvilka man
ej mera har någon erfarenhet sjelf. af
hvilka inan knappt liar någon hågkomst,
men om hvilka man kan tala liksom
om de vore en närvarande erfarenhet.
Man hör gerna sig sjelf tala, och sys-
selsätter gerna både andra och sig sjelf
med sig sjelf. Men dä man vittnar,
ila vill man ej rigta andras uppmärk-
samhet på sig. Man vill da rigta den
på Jesus. Till Honom ville man så
gerna föra de arma menniskorna,- som
man ser ännu arbeta i deras egen rätt-
färdighets dy. Han har räddat mig,
heter det då; kom min broder, Han räd-
dar också dig. Jag har varit lika elän-
dig som du. Min nöd har plågat mig-
lika mycket som din nu plågar dig;
men Han har hjelpt mig upp.
— Det-
ta är att vittna. Ett sannt vittne trän-
ger sig ej heller fram. Det väntar till
dess det blir framkalladt. Inför dom-
stolen tala vittnena endast, då de bli
uppfordrade. Den, som har det sanna
vittnets anda, han kan också tiga och
låter icke af någon menniska tvinga sig.
Den som i otid talar, om det ock är
sanning, han kan förderfva allt. Ett
Jesu vittne måste kunna vänta till dess
det blir framkalladt, men då det blir
framkalladt skall det ej heller af någol
låta tillstoppa sin mun, om ock det då
hellre hade tegat. Jesus öppnade ej
sin mun inför Herodes, förrän Hans Fa-
der bjöd Honom att göra det. Det som
vi erfarit är ej vår egen tillhörighet.
Kristi Ande har att befalla deröfver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
