Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o ’i. 3
Man är alltid redo att tjena Herren
dermed i Andens tukt och under Mans
nåds ledning. Man ser ej på sig sjelf
och bj pä andra. Men Anden kan leda
oss endast dä vi funnit den rätta grun-
den, endast under kurset: Endast då vi
gifva Anden rum, lära vi att tala och
att tiga i rätt tid, och på ett helt an-
nat sätt än det man förut följt.
Och de håfva icke älskat sitt lifallt
intill döden." Det tredje medlet, hvari-
genom bröderna hafva öfvervunnit åkla-
garen, är att de icke hafva älskat sitt
lif allt intill döden. Detta att öfver-
vinua genom Lammets blod, genom vitt-
nesbördets ord och genom att icke al- |
ska .sitt lif allt intill döden, det är just
raka motsatsen mot att prata. Medan
pratmakaren gerna spelar en role, ger-
na hör sig sjelf, omhuldar sin egen för-
derfvade natur, kort sagdt har sitt eget
lif kärt, utgifver vittnet sitt lif. Vitt-
net är en martyr. Vittnandet om Jesus
kostade de första vittnenalifvet. På denna
blodsgrund har församlingen blifvit bygd
och arbetat sig upp ur hedendomen. Och
derigenom att inan icke älskar sitt lif
allt intill döden och i rätt stund, kosta |
hvad det vill, talar ordet, som man är.
Herren skyldig, och en annan gång åter |
i rätt tid tiger, derigenom uppbygges
åter församlingen och ledes steg för
steg emot sin fulländning. Allt intill
döden - — d. v.1s. icke att uppoffra]
blott ett litet stycke af det egna jaget[
och på ett annat område återtaga hvad
man gifvit. Mången plågar sig med att
uppoffra tid. penningar m. m., men han
vet att på annat sätt taga skadan igen; j
han solar sig i sjelfförnöjelse öfver hvad
han gjort, Sa kan niiin p;i en punkt
gifva sitt lif och på en annan åter ta-
ga det, och just g( in detta styckvisa
gifvande desto mer värja sitt gamla vä-
sen. Ack, detta sega, sjelfviska lif hos
del oredliga, illfundiga menniskohjertat,
som alltid genast, skaffar sig en ersätt-
ning för det som blifvit det fråntaget!
Det tinnes intet annai medel deremot
än korset. Denna verldens furstes rike
Bträcker sig så långt som inan ännu äl-
skar sin egel lif. Han herrskar öfver
det naturliga lifvet, öfver allt. som ic-
ke är af Kristus. Han har magt öfver
allt som icke är ofvanifrån, och hans
herravälde i vårl inre lif sträcker sig (
så liingt som vi ännu älska detta. Men
hans magi upphör der. hvarost vävt
eget lif nedsjunker i grafven. Deri-
genom iitt Kristus i ett lams natur ut-
härdade, icke älskande sitt lif, utan off-i
rande det i döden, derigenom biet’ or-
mens Imfviul söndertrampadt. Derige-
nom alt Han bl»f upphöjd, kunde Han \
draga oss till sig. Vi taga i besitt-i
ning och begagna oss af detta oss ge-
nom Kristi döil tillfallna arf faktiskt
endast derigenom att vi låta draga oss
till Honom. Kör att tillstoppa djefvu-
lens mun måste vi också i vårt lif låta
fura oss dit Jesus har gått förut, och
der Han har dömt denna verldens fur
ste. På korset har Han ställt fursta-
dömena och väldigheterna uppenbarli-
gen fram och triumferat öfver dem. På
detta samma kurs förlorar fienden sin
magt äfven öfver vårt hjerta och lif,
dä vi följa Mästaren. De hafva öfver-
vunnit derigenom att de hafva låtit sig
med Jesus korsfastas. På korset ha vi
ro, försvar mot mördarens anklagelser
och lögner- Men så länge Herren al-
lena är på korset och vi, som hålla oss
för Hans lärjungar, ännu lefva vårt eget
lif, sä länge förneka vi Kristi kors och
gifva mörkrets furste magt öfver oss.
Om vi i något stycke gifva det gamla
jaget rum, sa förneka vi Kristi kors och
göra oss skyldiga till skrymteri och o-
sanning; ty den, som bekänner sig till-
höra Kristus, bekänner sig ocksfl vara
en när Honom korsfäst. Det är endast
genom tron som vi låta oss draga till
Kristi kors. Men låtom oss märka att
tron icke är en känsla. Tron är en
akt, hvarigenom vi sammansluta oss med
Jesus. Dii upphör mitt eget lif deri-
genom att jag genom tron träder i för-
ening med den Korsfäste; derigenom
begrafvar jag mitt eget lif. Jag ka-
star mig med allt i armarne pä min
Frälsare och kan således icke mer sjelf
vara den rådande och verkande. Om
jag står på Hans sida, så har jag ställt
mig siisniii en kämpe emot mitt eget jag.
Sålunda blir segern öfver denna verl-
dens furste vår erfarenhet. Det beror
ej derpå, hvilka former vårt sjelfviska
lif har. Det kärlekslösa dömandet såväl
som lättsinnigt talande, högmod, sjelf-
belåtérihet, öppen eller hemlig, okysk-
het, äregirighet, vrede, oförsonlighet,
egen fromhet, allt sådant kan beseg-
ras; det beror blott derpå att vi såsom
döda och dömda låta oss upprättas, lå-
ta oss föras af Kristus på Hans kors.
Der är denna verldens fursto dömd. Han
är dömd och öfvervunnen för dem, som
äro korsfäste, och det genom Lammets
blod. Du må kämpa mot ditt eget lif
med dess .synder så länge du vill, men
du skall dock ej komma längre än på
sin höjd till det tröstlösa utropet: jag
ännu menniska, ho skall lösa mig från
denna dödens kropp? Endast i Kristi
död. i Hans blods kraft har du rädd-
ning, och endast, derigenom att du för-
blifver i Honom är djefvulen för dig
besegrad. I Hans sår äro vi belade.
Till Red. af ’’Tro och Lif.
Tillkännagifvande.
Genom denna tidskrift har det blif-
vit oss berättadt, att en stor del tro-
ende vänner i vårt land blifvit djupt
bedröfvade och sårade öfver, att mitt
och pastor P. Jeppsons namn voro med
på inbjudningslistan till en "förening
för religionsfrihet och tolerans i Fin-
land"; emedan denna förenings medlem-
mar skall bestå af ett urval af s. k.
fritänkare. Vi äro sorgsna öfver att så
har blifvit, men må det här tillåtas oss,
att få förklara huru det tillgått, och i
hvad ställning vi stå till sagde före-
ning. Vi stå icke i någon allians med
dem eller på något det ringaste sätt
hafva med dem att göra. Vare det långt
ifrån oss, att vi skulle vilja hafva nå-
got att skaffa med det folk, som vill
förneka vår Frälsare och hans religion.
Aldrig kunde vi föreställa oss då vi
nedsatte våra namn på deras lista, att
vi hade med Guds törnekare att göra.
Om de äro sådana känna vi icke, ty
med dem äro vi alldeles obekanta. När
deras anteckningslista jemte stadgarne
förevisades oss på vårt ombetsrum af
en till oss sänd kristligt sinnad bro-
der, med begäran om vår namnteckning,
trodde vi att härmed endast gällde att
gifva vårt samtycke till rättmätigheten
af en verklig religionsfrihet i Finland,
hvilket enligt vår åsigt borde ligga i
hvarje rättänkande persons intresse. Vi
nedskrefvo derför våra namn i god me-
ning af de skäl, att saken i och för sig
sjelf är en ädel och rättvis sak, samt
på grund deraf, att vi tydligt, sågo, att
nämnde förenings stadgar voro nästan
alldeles liktydiga med de frikyrkliges
stadgar i Sverige för samma syftemål
der.
Emellertid, när vi så godt som främ-
lingar i landet sedan af flera för Guds
sak ömmande vänner fått höra, att syf-
temålet med den nybildade religions-
frilietsföreningen ej skulle i allt vara
livad vi egentligen trodde, hastade vi
genast att återtaga våra namn, och det-
ta hade vi gjort innan tidskriften ’"Tro
och Lif" godhetsfullt påminde oss om,
att vi träffat ut för fiender i stället för
vänner. Men religionsfrihetssaken tro
vi ändå vara för oss och alla sanna
kristna af synnerlig stor vigt, och hvil-
ka borde främst öppna sina händer och
hjertan för denna sak om ej de krist-
na? Vi önskareligionsfrihetssaken lycka
och framgång öfver allt, men må vi ej
föiglömma att tacka Gud för den fri-
het, som vi och alla kristna hafva i
vårt land, att dyrka vår Gud. Dock
emotse vi med stor längtan en frisin-
nad dissenterlag i Finland.
I förhoppning att denna vår lilla för-
klaring blifver rätt förstådd, förblifver
jag alltid Eder tillgifne
B, A. Carlson.
Pastor i metodist-episkopalkyrkan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
