Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 12.
2
mission vore afslutad och ingenting
mera återstode än upplösning. Det
är sant, utvecklar sig den frikyrk-
liga rörelsen i samma rigtning så-
som hittills, skall hon inom en icke
så aflägsen period hafva delat an-
dra andliga strömningars öde, att
stelna i formen; förblir hon deremot
overksam, måste hon, lydande den
Darwinska lagen om "the survival
of the fittest", gå under i kampen.
Vi kunna dock icke annat tro, än
att denna i bästa mening fri-kyrk-
liga rörelse ännu besitter kraftiga
lifsvilkor, ämnade att bringa välsig-
nelse till tusenden. Må hon blott
återgå till sin första kärlek, må hon,
luttrad af pröfningen, med stärkt
och renad tro omfatta sin dyre Fräl-
sare, och Han skall ännu i rikligt
mått bekänna sig till henne. Hen-
nes är den inre missionens sak, hvil-
ken nu till sorg och ledsnad ligger
så nere. Må hon skaka af sig den
fatala dåsighet, som kryper öfver
henne, ocli i Kristi namn stå upp
till förnyadt lif, förande frälsningens
budskap till de trötte och betun-
gade! Aldrig har elden bordt brin-
na klarare på altaret än nu; aldrig
har verlden så stått i behof af evan-
gelii tröst som under dessa smär-
tans och hopplöshetens dagar, då,
drifven af oro, en yra synes gripit
menskligheten. Huru vigtigt såle-
des att låta sitt ljus så skina för
menniskorna, att de må ära vår Fa-
der, som är i himmelen!
Vår afsigt har icke varit att här
dryfta den fråga vi framkallat, utan
blott att derpå fästa våra inedtro-
endes broderliga och allvarliga upp-
märksamhet. Gerna såge vi dock
att den blefve fullständigt utredd.
Ty att en undersökning skulle verka
lifvande och välsignande, kan knapt
betviflas.
Det öfvernaturliga.
(Efter F. Guizol.)
Mot kristendomens storartade och med
menniskoanden så fullkomligt harmonie-
rande lärosystem sätter man ofta en in-
vändning, som förmenas vara alldeles
afgörande: Systemet förkunnar något öf-
vernaturligt; det öfvernäturliga utgör
dess princip och grundval. Men, sä-
ger man, det finnes ingenting öfver-
naturligt.
Denna invändning är icke ny; men
den framträder nu för tiden med sken-
bart större allvar och kraft än någon-
sin förut. Det är i vetenskapens namn,
i alla menskliga såväl fysiska och histo-
riska som filosofiska vetenskapers namn,
man påstår sig äga rätt att förneka
det öfvernaturliga och bannlysa det från
verlden och menniskan.
Jag hyser en obegränsad högakt-
ning för vetenskapen och önskar att
den måtte vara lika fri som ärad. Men
jag skulle iifven önska att den vore li-
tot mera nogräknad med sig sjelf, min-
dre uteslutande sysselsatt med sina spe-
cialarbeten och med ögonblickets fram-
gång, mera angelägen att icke glömma
eller förbise någon af de ide’er eller de
fakta, hvilka nära sammanhänga med
de frågor den har att behandla, och
hvilka måste tagas med i beräkning
vid lösning af samma frågor.
Hvilken än den rådande vinden för
dagen må vara, så blir det alltid ett
groft tilltag att förneka det öfverna- j
turliga, ty tron derpå är ett naturligt,
ursprungligt, allmänt och oföränderligt
faktum, som genomgår menniskosläg-
tets hela lif och historia. Man m;i
fråga menniskoslägtet, sådant det varit!
i alla tider och länder, i hvarje sam-
hällsskick och på hvarje civilisations-i
grad; och man skall alltid och allestä-
des finna en ofrivillig tro på händelserj
och orsaker, som ligga utom den sin-
liga verlden, utom den lefvande meka-
nism, hvilken benämnes natur. Man
må utvidga, förklara och förhärliga na-
turen så mycket man behagar; menni-
skans, ja hela menniskohopens instinkt\
har aldrig begränsat sig derinom; den
’
har alltid sökt och eftertraktat någon- j
ting derutotn.
Det är denna mensklighetens in-
stinktmessiga och hittills oförstörbara
tro, Ii vilken man stämplar såsom en
grund-villfarelse; detta allmänna och
oryggliga faktum i menniskans histo-
ria företager man sig att utplåna.
Man går ännu längre; man säger
att detta faktum redan är ntplånadt,
att folket icke mera tror på det öf-
vernaturliga samt att man förgäfves
skulle söka att återföra det till en dy-
lik tro. Hvilken otrolig dåraktighet!
Emedan man, uti en vrå af universum,
på en dag bland århundraden, gjort
några lysande steg framåt i historia
och naturvetenskap samt i dessa ve-
tenskapers namn med väl skrifna böc-
ker bekämpat det öfvernäturliga, så för-
klarar man helt käckt att det är be-
segradt, är utplånadt! Och icke alle-
nast i de lärdes, utan äfven i folkets
namn uttalar man denna dom! Har man
då helt och hållet förgätit, eller har
man aldrig förstått menskligheten och
doss historia! Är man då alldeles okun-
nig om folkets åsigter, hvad alla dessa
monskliga varelser betyda, som betäcka
jordens yta! Hiir man verkligen aldrig
utgrundat de millioner själar, hos hvilka
tron på det öfvernaturliga är tillstädes
och förblifver verksam, till och med
när de ord, som gå öfver deras läppar,
tyckas förneka den! Man känner då
icke det oändliga afståndet mellan bott-
nen och ytan hos dessa själar, mellan
de vexlande flägtar, som uppröra men-
niskoanden, och de oföränderliga in-
stinkter, som styra dess lif! Visserli-
gen finnas i våra dagar bland folket
många fäder, mödrar och barn, som
anse sig vara otrogna och trotsigt för-
håna alla underverk; men följ dem till
hemmets innersta, i deras lefnads pröf-
ningar; hvad göra väl dessa föräldrar,
när deras barn är sjukt, dessa åker-
brukare, när deras skördar hotas, dessa
sjömän, när de slungas omkring på vå-
gen, ett rof för stormen? De lyfta sina
ögon till himlen, de bedja och åkalla
samma öfvernaturliga makt, den I på-
stån vara utplånad ur deras tankar.
Genom sina ofrivilliga och oemotstånd-
liga handlingar jäfva de på ett lysande
sätt både sina egna ord och edra, —
I, som neken det öfvernaturliga.
Jag vill gå eder ett steg till mötes;
jag vill tillsvidare antaga att tron på det
öfvernaturliga är utplånad; låtom oss
tillsammans taga i ögonsigte de sam-
hällen och de samhällsklasser, som be-
römma sig af denna ödeläggelse. Hvad
sker då bland dem? I stället för gudom-
liga uppenbara sig menskliga under-
verk ; man söker, man fordrar dem, och
man träffar menniskor, som uppfinna
sådana och kunna få tusentals åskå-
dare
— ingalunda vildar eller enkla
naturbarn, utan personer med kunska-
per och bildning — att tro på dem.
Vi behöfva icke gå långt bort hvarken
i tid eller rum för att fa se det öf-
vernaturliga i vidskepelsen uppresa sig
på ruinerna af det öfvernaturliga i re-
ligionen, eller för att få skåda huru
lättrogenheten skyndar lögnen till mö-
tes. *)
Men låtom oss lemna dessa sjukliga
brytningar i menskligheten; låtom oss
återvända till det oföränderliga och vig-
tigaste i dess historia. Vi upptäcka
då att den instinktmässiga tron på det
öfvernaturliga varit källan och förblif-
ver grunden för alla religioner, för re-
ligion i allmänhet och för hvarje reli-
gion särskildt. En bland de allvarli-
gaste men tillika tveksammaste tänkare,
som i våra dagar afhandlat detta ämne,
Edmond Scherer, har mycket väl insett
att frågan låg just deri, och i enlighet
dermed uppställer han den äfven i den
tredje af sina "teologiska konversatio-
ner", hvilken gifver en vacker men sorg-
lig bild af jäsningen i hans idéer samt
af de strider dessa utkämpa uti hans
själ: "Det öfvernaturliga är icke någon-
ting, som ligger utom religionen", sä-
ger den ene af de två personer, hvilka
Scherer låter tvista i detta ämne, "utan
det är religionen sjelf.
— "Nej", sä-
’) Profetiska ord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
