Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verka, ej för hattpartiets återupprättelse, utan för konungamaktens ökande, ty
efter de sista årens erfarenhet ansågo de franska statsmännen, att en mot
Frankrike välsinnad konung med tillräcklig makt skulle göra Sverige till en
säkrare bundsförvandt, än det under hattame numera kunde blifva. Den enda
verkliga framgång, som hattame vid den sista riksdagen rönt, bestod deri, att
de lyckats förekomma en fullständig ministerförändring, men det oaktadt var ej
deras välde inom rådkammaren fullt obestridt. Tre afgjorda mössor hade dock
der fått plats; Bjelke afled visserligen redan 1763, men af de nya riksråd
som räknades till hattame befunnos Friesendorff och Tömflykt snart föga
pålitliga. Ännu betänkligare var, att
den meningsskiljaktighet mellan
Lö-venbjelm och hans gamla
partivänner, som yppat sig under
förberedelserna till kriget, allt mer hade
tilltagit, så att denne, den då varande
rådkammarens dugligaste man,
slutligen, liksom fordom Åkerhjelm, blef
kattpolitikens mest afgjorde
motståndare, och med honom förenade sig ,
ofta Lagerberg. Bland de fullt trogna
hattråden fans ingen, som kunde
ersätta Höpken, Palmsijerna och Tessin.
Den nye kanslipresidenten Ekeblad
var en allt för fredlig natur för
dessa oroliga tider, och den mera
liflige Karl Scheffer, som nu i sjelfva
verket blef partiets förnämsta stöd
inom regeringen, ådagalade ej alltid
tillräcklig besinning och
följdriktighet i sitt handlingssätt.
Den nygrundade vänskapen med hofvet blef under dessa förhållanden den
räddningsplanka, till hvilken partiet satte sitt egentliga hopp. Rådet visade
konungen det största tillmötesgående, ej minst i befordringsfrågor, och då
hofvet fortfarande sökte stå väl äfven hos mössorna, lyckades åtskilliga af dessa
vinna befordran. Så blef Serenius nu utnämd till biskop i Strengnäs, och då
H. Benzelius’ efterträdare, S. Troilius, 1764 afled, fick mössan M. Beronius
intaga erkebiskopsstolen. Frågan om en måttlig utvidgning af konungamakten
återupptogs nu och föranledde lifliga öfverläggningar, i synnerhet mellan Fersen
och drottningen. Äfven Scheffer insåg nödvändigheten af statsskickets
ombildande, och man eger af honom ett utförligt förslag, som fördelaktigt vitnar
om ett klarnadt politiskt medvetande. Hvad Scheffer åsyftade var nämligen att
genom regeringsmaktens stärkande lägga ett band på ständernas godtycke,
men för detta ändamål ville han dock snarare höja rådets än konungens
myndighet. I allmänhet skulle sålunda omröstning inom regeringen bibehållas,
130. Katarina II af Ryssland
(1729-1796).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
