- Project Runeberg -  Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige /
59

(1875) [MARC] Author: Rudolf Tengberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


anför på icke mindre än sju ställen [1] lagbud, som voro »gifna»
af Birger jarl. Både här och i Upplands-, Södermanna-och
Vestmaimalagarne åberopas hans son Magnus, i
Vestmannalagen och i ett tillägg till Vestgötalagen dennes son
Birger såsom lagstiftare [2], och alt i uttryck, som
tillkännagifva verkliga kungabud. Den grundsats, som i detta fall
ledde Magnus Ladulås, uttalar han i Skäningestadgans
inledning på detta märkliga sätt: »Emedan vi anse behöfligt
och tjänligt, att i allmänt eller enskildt fall bestämma öfver
några ärenden, om de än förut icke äro ordnade eller i
lag satta, så vilja vi efter vårt och våra goda mäns råd,
att hvad vi bestämma och låta skrifva, det skall ofta lysas
inför alla män, på det att de må iakttaga hväd vi bjuda
och undfly hvad vi förbjuda». Det var dock icke ensamt
i sitt namn, som konungen talade. Rådet, den nya
riksinstitution, som under Magnus erhöll en fullständigare
utbildning, stod vid hans sida som lagstiftare och dess
samtycke åberopas oftast i de kungliga brefven [3]. Det var
dess egenskap af riksrepresentation, som berättigade rådet
till denna ställning, och dess åtgörande i detta fall är å
andra sidan ett intyg om folkungaregenternas bemödande
att sammansmälta de olika landsdelarne. Dessas
själfbestämningsrätt var dock härmed icke tillintetgjord. Påbuden
skulle lysas i hvarje land. Derpå beror det, att de nästan
alltid utfärdades i skilda bref till menigheten i hvaije
större landsområde. De ännu bevarade kungabrefven lemna
intyg härom [4]. Och det var icke alltid gifvet, att dessa


[1] 7) östgl., EþS. 17; Drb. 3:3; 14: pr.; 14:6; Vaþ. 6:6; Ærfdb. 11;
Ræfstb. 3: 2.

[2] <small>8) Östgl., Vaþ. 36. Uppll., Köpmb. 9: pr., 3. Södml., Köpmb. 10:
pr.; 11: pr. Vestml. II. Köpmb. 12: pr., 3. — Vestml. L Tingmb. 11;
II. Tingmb. 14: pr. Vestgl., II. Addit. 7:31.</sc><sc></small>
[3]
9) Alin, Bidrag till svenska rådets historia, I, sid. 28, 38 o. f.
[4] 10) Vi äga nu sällan mer än ett exemplar kvar af dessa stadgar.
Alsnöstadgan o. 1280 och Skäningestadgan o. 1285 äro i sin nu befintliga
form tydligen stälda till något af Götalanden, troligen Vestergötland;
Birgers stadga om försvarslöse 1303 till Tiundaland. Af Magnus Erikssons
stadgar är Tälgestadgan 1330 utfördad till Närike, Skäningestadgan 1335
till något af Götalanden, Tälgestadgan 1344 till Strängnäs stift,
Uppsalastadgan om interimsregering s. å. till Uppsala och Vesterås stift,
Tälgestadgan 1345 till Östgöta lagsaga, stadgan om konungsnämnd 1346 till
Upplandens lagsaga. Af Akersborgsstadgan 1346 finnas ännu tre exemplar
kvar, till Uppsala, Strängnäs och Linköpings stift.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:22:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/trterrit/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free