Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några afskedsord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–■ 390 —
jag blifvit frälst och försonad med Gud, det är dess kraft jag
oupphörligt erfar — men icke behöfver jag derför tro, att Gud hade
absolut*6e-stänit, att judarne skulle utgjuta detsamma, lika litet som jag kanttro,
att Gud absolut hade bestämt, att Judas skulle förråda Kristus. Det är
sant, att det skedde, i£på det att skriften skulle fullbordas", men skriftens
profetior och uppenbarelserna till profeterna om, hvad som skulle ske,
grundade sig i sådana fall på, hvad Gud af evighet såg och visste, att
menniskorna skulle taga sig till med, och ej på något Guds godtyckliga
förutbestämmande. Gud bestämmer ingen till att förråda eller döda en
vanlig oskyldig menniska, mycket mindre sin egen son.
Likaså var det nog med tiden derför (sid. 72). Gud såg t. ex. när
lagen hade utfört sn uppgift tillfyllest — hvilket återigen var beroende
af, huru menniskorna förhöllo sig till denna Iag, till detta förmynderskap,
Gal. 4: 2 — och på grund deraf bestämde han tiden för deras friköpande
från densamme genom Kristi död, hvilket sedermera förkunnades genom
evangelium. uDå tiden var fullbordad, sände Gud sin son, född af kvinna,
gjord under lagen, på det att han skulle friköpa dem, som voro under
lagen", o. s. v. Gal. 4: 4, 5.
Nu slog denna "tidens fullbordan" in samtidigt med judarnes
för-kastelse af Kristus, ity att lagens oförmåga att verka det goda
bevisades allra bäst derigenom, att de dödade Guds egen son, genom just den
handling sålunda, hvarigenom rikets upprättande uppsköts. Vi skulle
sålunda kunna säga: Hade judarne icke förorsakat uppskofvet med rikets
upprättande genom att döda "ende sonen", så hade ej heller tiden då
varit inne för Kristus att dö, ity att lagen då ej ännu fått visa sin totala
oförmåga att andra menniskors hjertan. Man skulle ju också helt
enkelt kunna tänka sig saken så, att den romerske soldaten nog hade
kunnat genomborra Jesu hjerta med ett spjut, äfven om icke judarne ropat
sitt "korsfäst, korsfäst." Romarne hade nog haft ännu större anledning
att döma Jesus till döden såsom upprorsmakare, ifall Israel hade hyllat
honom såsom konung. Hade judarne så mottagit Kristus och sedermera
på pingstdagen äfven den helige Ande, hvilken först utgöts endast öfver
Israel, hade ju riket straxt kunnat upprättas, och Daniels 70:de års vecka
fått följa på den 69:de utan afbrott.
Den meningen, som många ha, att Israel till och med efter Andens
utgjutande fick ett sista tillfälle att redan då bli jordens förnämsta folk,
har vigtigt bibliskt stod för sig, såsom ses af Apg. 3, der rikets
upprättande (= "tiderna för alltings återställelse") göres beroende af Israels
omvändelse, v. 19. Äfven om vi ej skulle kunna besvara alla frågor i
denna punkt, få vi dock ej taga bort Guds ord, som t. ex. säger oss
tydligt, att såväl Johannes döparen som Jesus sjelf och hans lärjungar
erbjödo Israel riket och sade, att dess upprättande var nära. Jesus gjorde
intet misstag genom att säs^a, att det var nära, ja, att det uti konungens
person var redan "midt ibland dem"; men folket, vingårdsmännerna, gjorde
misstaget, då de ej en gång "hade försyn för den älskade sonen", utan dräpte
honom, Luk. 20: 14, och derigenom fördröjde rikets upprättande. Den
påskmorgon kl, 5, som jag i företalet till "Himlauret" talade om, var
Kristi påskmorgon, och de timmar, som jag der talade om, voro, hvar och
en, 41% år långa — sålunda inga vanliga timmar.
Att vår uppståndelse eller himmelsfärd skulle ske den förra
påskmorgonen eller någon som helst påskmorgon, står der intet ord om. Mitt
oupphörliga påstående, som genomgår hela boken, är, att vi icke veta
"dag eller timme", utan endast "den ungefärliga tiden". Hvad jag i
slutet af boken anfört om, hvad Luther "trodde", (märk: ej påstod!) står ju
för hans räkning, och dock kan ju vår frälsare lika så gerna komma en
påskdag som någon annan dag. Ingen kan bestämma, att Herren Jesus
absolut icke får komma en påslráag, och derför göra alla rätt, som vänta
hans möjliga ankomst hvarje pågmlag, åtminstone lika rätt som de, hvilka
vänta honom alla andra dagJBF Vi böra aldrig förebrå folk, for att de
vänta honom hvarje påsk, utan hellre derför, att de ej vänta honom lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
