Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
ord må hava framgång och hans namn
bliva förhärligat.
I Guds kärlik inneslutna
Elsa Nilsson.
Ingeborg Larsson.
»Men hoppet låter icke komma på skam,
t)r Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan
genom den helige Ande, som blivit oss
given». Rom;. 5: 5.
Härliga sanningsord! Om vägen ibland
tyckes vara liksom igenmurad av huggen
sten, ,är hoppet en bärkraft, som likväl
förmår lyfta oss över alla hinder. Att vara
stilla under allt, därtill behövs dodd en stör
nåd. Men prisad vare Gud, att hans nåd
är rik ocli överflödande!
En liten vrå av Södermanland gömmer
mina ljusiste och lyckligaste minnen. Där
delades barndomens fröjder och sorger med
flera syskon och en älskad far och mor.
Där fick jag höra om barnavännen Jesus,
och dar fann jag honom ock. I
söndagsskolan därhemma i prästgården väcktes den
första missionskärleken i mitt hjärta. Jag
■minnes så väl, hur prostinnan Cederblad
ofta under tårar talade med oss om de
små olyckliga hednabarnen. Vi fingo
också börja lägga de första små offren i
missionssparbössan.
Så långt jag minns tillbaka, var jag sökt
av Jesus, men några dagar före min kon-
SEGRAR. , 187
finnation blev jag född på nytt, blev frälst
och lycklig. Snart blev jag medveten om
att Gud kallade mig till sitt arbete. Vid
nitton år kom jag in vid Maria sjukhus i
Stockholm, där jag nästan genast fick
undersköterskeplats Vid den tiden log livet
mot mig med sitt ljusaste leende, och
helhjärtad kärlek till arbetet gjorde, att just
ingen uppmärksamhet fästes vid »en
ännu högre v,äg», som understundom syntes
för mitt inre, om än i dunkel. Från
världen räcktes även många händer, men i
sin stora kärlek höll Jesus mig kvar hos
sig. Hans nåd var även då så rik, så
hel, så full.
Midsommaren 1910 kom jag att besöka
Torp-konferensen. Där mötte Gud min själ
på nytt, ochi allt dunkel försvann i hans
ansiktes ljus. Jag blev viss, att det var
Gud, som kallade. På hösten genomgick jag
bibelkursen på Götabro och avskildes som
evangelist med Skåne som fält. Två år
.æste jag sen i Norrbotten. Inte kunnen
I, kära vänner i Syd och Nord, minnas
mig i samband med några stora segrar, men
bland »skaran av glädjebudbärarinnor» är
jag ändå tacksam och glad att få
vara ihågkommen av eder.
År 1915—16 läste jag vid Borås
småskoleseminarium och avskildes för Zulu vid
konferensen samma år. Där började den
egentliga väntanstiden, och den blev lång
och — lärorik.
»Jag tackar den, som har givit mig kraft»
(1 Tim. 1: 12), men med vemod ser jag
dock tillbaka på dagar, som blivit förfelade,
därför att tvivel fått komma in i hjärtat. Är
ändå lycklig nu att få vara under blodet
med allt. Nu ler inte livet mot oss men
evigheten, och därför prisa vi vår dyre
frälsare, Jesus Kristus.
Innerligt varmt tack, kära vänner i min
hemsocken, i min hemprovins och i hela
mitt hemland! Låten mig få vara innesluten
i trogna förböner, tills Jesus kommer. Snart
är han här; då ses vi igen med de
kärvar vi var och en vunnit.
Eder i Guds kärlek och nåd
Ingeborg Larsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
