Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TRONS SEGRAR. 20.
mycket oduglig, något som han ock
själv kände och erkände. Men han
fick denna tillsägelse: »Gå åstad i
denna din kraft.» Herren var med
honom, och detta var nog. Det var
nämligen icke fråga om att tillämpa
vanliga stridsmetoder, utan det gällde
att kämpa i tron och räkna med Gud
— just det stridssätt, som även vi ha
att tillämpa. Och detta duger den
svage och ringe bäst till.
4. Till att förverkliga Herrens
sista befallning i liknelsen om
bröllopsmåltiden: »Gån ut på vägar och
gärden och nödgen dem att komma in,
på det att mitt hus må bliva fullt»,
kan Herren använda vem som helst,
som ställer sig i hans tjänst, t. o. m.
de små barnen, såsom ock ofta sker.
Och detta är evangelistens egentliga
uppgift.
5. Framför allt må vi beakta
apostelns svar på frågan: »Vem är härtill
skicklig?» Han svarar själv: »leke
att vi av oss själva äro skickliga att
tänka något, såsom av oss själva, utan
vår skicklighet är från Gud, vilken ock
har gjort oss skickliga att vara ett
nytt förbunds tjänare.» (2 Kor. 2: 16;
3: 5, 6.)
Så heter det ock i texten: »Han
göre eder skickliga!» I denna önskan
eller bön ligger ett löfte inneslutet;,
ty bönen är förestavad av Guds
Ande, som alltid manar gott för de
heliga efter Guds behag. (Rom. 8: 27.)
Den som känner sig skicklig och
duglig på grund av något hos honom
själv är den mest oskicklige, då
däremot känslan av oduglighet leder till
en ställning av beroende, aktgivande
och överlåtenhet i förhållande till
Gud. Den han kallar, den skickliggör
han, och han verkar vad gott är i den
överlåtna själen.
En grundlig och allsidig utbildning
är god, och vi vilja ej klandra dem som
lägga an därpå. Dock har en lång
studietid även sina stora faror. Dels går
det så lätt, att det mänskliga sättes i
främsta rummet, och man blir mindre
beroende av Gud, dels löper man fara
att få blicken från målet: själars
frälsning. Predikan blir målet, då den
blott skulle vara medlet för att vinna
målet. Jag njuter av att höra en väl
utarbetad och formfulländad predikan.
Men om det saknas liv i predikar^
är den föga värd. Då är det bättre
med en »rå», bristfällig predikan, ett
i enfald framburet vittnesbörd, som
äger livsmöjligheter och nyfödande
kraft uti sig. Om lantmannen vid
våren skulle stanna framför sitt förråd
av sättpotatis och säga så här: »De
här potatisarna äro då alltför fula!
Se, vilka hålor, knölar och
oregelbundenheter. Vi måste svarva bort allt
allt det här, innan vi använda dem»;
•— och om han handlade därefter,
tror du att han skulle få någon skörd
av detta granna utsäde? Visserligen
icke. Likaså kan man ägna en sådan
omsorg åt predikans form, att Guds
Ande ej får fria händer med
predikanten. Livsgroddarna saknas, åhörarna
tröttna, emedan de ej få näring för
sin ande, och resultatet blir ringa.
Fridens Gud skall verka i oss det
som är välbehagligt för honom. Av
honom verkade gärningar hålla
provet inför honom. Var finns gränsen
för hans makt? Han är den, som
från de döda har återfört Jesus, den
store Herden för fåren. Vad kan han
då icke verka i och genom oss!
Men allt sker genom Jesus Kristus,
den i oss boende, förhärligade
Gudasonen. Såsom Fadern gjorde sina
gärningar genom att bo och vara i
Jesus, så gör Jesus sina gärningar
genom att bo och vara i oss. Men
då blir ock äran hans.
Han skall göra det — hans är
äran! Gån åstad i denna eder kraft
och med detta motto! Ja, må denna
ton: »Hbnom tillhör äran!» vara den
sista, som ljuder från vårt livs
harpa. Likasom för kvinnan, som i sin
dödsstund viskade: »Tag fram, tag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
