Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
35.
arbetar ej på att övertyga och beveka
en Far, som vet, vad vi behöva.
Långa böner äro ofta nog medel i
satans hand att hindra Guds verk
och utsläcka den helige Ande. Det
är hemskt att bedja så, att den
helige Ande flyr och syndare förhärdas.
Varför beder du? Och hur beder du?
I mina yngre år, då jag ännu
valbarn, hände sig på ett av våra möten,
att en ung kvinna grät över sina
synder och begärde förbön.
Församlingen böjde knä för Gud, och vi började
bedja, först en äldre kristen, på sak,
innerligt men kort, så en annan,
börjande med sig själv och fortsättande
över Atlanten till Amerika, Kina,
Japan o. s. v., till dess han äntligen
återkom till Sverige, där han
genomgick de flesta provinser, och när han
sedan kom igen till utgångspunkten,
var allt så förändrat, som om ett
sekel hade gått förbi.
Den arma kvinnan var stenhård,
och jag fruktar att hon sedan ald.ig
varit berörd av Guds Ande.
Det är en helig sak att rädda
själar, och vi uppmanas icke förgäves
att vara nyktra i bönen.
Måtte kärlekens Gud rena våra
samveten från döda gärningar och
utgjuta nåds och böns Ande över sitt folk!
Herre, lär oss bedja!
"Aldrig för hårt".
Vi veta, att för dem som
älska Gud samverkar allt till
det bästa. Rom. 8: 28.
Ernst Modersohn skriver: Jag
bodde förr i närheten av en bildhuggare
och betraktade honom ofta, när han
arbetade. När han en dag hamrade
på sitt block, så att flisorna flögo
omkring honom, frågade jag:
»Mästare, ora_ ni en gång slår för hårt, hur
blir det då?» Han såg på mig och
svarade: »Det sker aldrig.» — »Ja,
men om det nu inträffar?» — »Det
inträffar aldrig.» Jag uttalade ännu
en gång min betänklighet, men han
vidblev sitt: »Det sker aldrig.» Då
hade jag lärt något. När redan en
fordisk bildhuggare är så säker på
sig, att han kan säga: »Det sker
aldrig, att jag slår för hårt», då kan
den himmelske bildhuggaren med
ännu större skäl säga detsamma.
Men, kära vän, är det inte så, att
du ofta menat, att Herren slagit för
hårt, att han gjort det »för svårt» för
dig? Du har suckat och klagat, när
han tagit dig under sin behandling
för att i dig frammejsla Jesu bild.
Men det sker aldrig, att han slår för
hårt. Frukta icke! Varje slag har
just så mycken men även så liten kraft,
som är nödvändig. Mästaren hugger
aldrig för hårt och aldrig för djupt.
En dag såg jag, att det avlastades
ett marmorblock hos bildhuggaren.
»Vad skall ni göra av detta?» frågade
jag. »Det sitter en Germania inom
det. Täckelset skall bara av»,
svarade han. Dag efter dag såg jag,
hur arbetet fortskred. Först
framträdde en plump, oformlig gestalt.
Sedan såg man, att det var en kvinnlig
figur och till sist, att den skulle
föreställa en Germania.
»Nu är hon väl snart färdig»,
frågade jag en dag. »Ack, det återstår
mycket», svarade han, »nu gäller1 det
att få fram enskildheterna.» Och så
lade han bort "mejseln och tog ett
finare verktyg för att få fram
»finesserna.» Och slutligen kom den dag,
då Germania var färdig. Då lade
han bort sina instrument, ty då var
verket fulländat.
Kära vän, den store bildhuggaren
har tagit dig under arbete för att
framställa Jesu bild i dig. Var stilla
inför honom! Marmorn kan icke
knota. Men vi äro levande stenar. Vi
kunna knota och ha ofta gjort det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
