Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 * TRONS
Håra missionärers självbiografier.
Elin Sandberg.
»Av Guds nåd är jag, vad jag är.» 1
Kor. 15: 10 a.
Då jag blickar tillbaka på tiden som gått,
från mina tidigare barnaår och till stund
som inne är, kan jag ej säga annat, än att
Guds nåd varit särskilt stor mot mig; och
genom denna Guds fostrande nåd är jag,
vad jag är i dag, ett ringa sändebud i
hednaland.
Jag är född den 15 mars 1898, av
troende föräldrar, i Anderslövs socken, Skåne.
De lärde mig i barnaår att älska Jesus,
barnens vän. Vad det ville säga att helt
vara överlämnad åt Gud, kunde jag som
barn ej fullt förstå, men redan tidigt
sökte Gud mig genom sin nåd. Jag är glad
att säga, att jag vid tolv års ålder fann
Jesus som min personlige frälsare. På
samma gång kände jag en längtan att få
göra något tör honom. Mina föräldrar
såväl som mina söndagsskollärare hade
ofta talat om, att vi såsom Guds barn skulle
vara till hjälp för andra och glädja dem;
SEGRAR.
och det var en glädje för mig, då jag på
söndagarna styrde mina steg till de
gamla och sjuka för att sjunga och läsa för
dem om Jesus.
Vid femton års ålder fick jag plats i
ett troende hem, där jag var en tid av
nära fem år. Där hade jag rika tillfällen
att få deltaga i andlig verksamhet, och
under denna tid drogs min längtan mer
och mer till missionsarbetet. Med visshet
om Guds kallelse inlade jag ansökan att
få deltaga i bibelkursen vid Götabro våren
1918. Denna beviljades, och vid dess slut
avskildes jag som evangelist. Mitt
arbetsfält blev Östergötland, där jag varit fyra
år, med undantag av vintern 1920, då jag
var någon tid i Dalarne. Jag älskade
arbetet på fältet och kände det som en
förmån att få gå ut med budskapet om
Jesus. Inte har jag haft glädjen att få se
stora skaror vid korsets fot, mitt arbete
har mera varit ett såningsarbete; dock
har det varit en och annan ljusglimt, då
då Gud talat till syndare och de i djupet
av sitt hjärta längtat efter frälsningen i
Kristus Jesus. Sådana stunder äro
vederkvickelsestunder för ett ringa Herrens
vittne. Må Gud bevara dem nan vunnit och
fortsätta sitt verk!
Under mitt arbete som evangelist kände
jag Guds kallelse att gå till Kina. Hade i
tidiga barnaår känt Guds maning att gå till
dessa, som sitta i mörker, men någon
verklig kallelse †ick jag ej förrän år 1919. Nog
var det längtan att göra Guds vilja, men
inte var jag genast villig att säga ja till
kallelsen. Dock efter böne- och
offerstunder gjorde Gud mig villig, ocii jag
anmälde mig för Kina vid konferensen 1919.
Offret var givet. Det var frid och vila i
hjärtat. Offerstunder har det varit flera
gånger sedan, men bönevägen har varit
öppen, och Gud har mött med kraft. Bönen
från hjärtats inre har varit: »Herre, gör
mig stilla, stilla inför dig, nöjd att i det
lilla även offra mig.» Jag blev avskild
för Kina vid konferensen 1921.
Sommaren 1920 var jag någon tid och
vikarierade för biträdena å Norrköpings
B. B. under deras semestertid. Där sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
