Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
107.
På hemväg.
Resebrev från missionärsparet Ohlson.
Stilla låg havet mellan Kina och Japan,
•då vi söndagsmorgonen den 30 jan. togo
plats på den lilla båt, som tog oss ut till
djupare vatten, där »Empress of Asia» låg
ankrad. Låglänt och platt tedde sig Kina vid
avskedet — ej likt det vi blivit förtrogna
med. Där hade vi berg runtomkring oss
— en ständig påminnelse om att »så är
Herren omkring sitt folk»; och troheten
av hans löften hava vi ständigt fått erlara.
Där långt uppe i nord hade vi de kära
kamraterna, som voro med oss i bön för resan,
som låg framför, likaså grupper av de
kineser, vi verkat ibland. Såsom alltid vid
skilsmässor, kändes kärleken och försummade
tillfällen att visa den starkare än någonsin,
och vi tackade Gud, att vi ej, likt ett par av
reskamraterna, behövde giva upp hoppet att
komma tilibaka, såvitt Jesus dröjer. Den ene
av dem hade också arbetat i »vår provins»,
där tyfus och »nerver» tagit så många offer.
Huru har ej naturen slösat sin skönhet
på detta örike, vi närmade oss på månd. e.
m.l Eller var det kanske för att det
påminde om furuklädda berg och backar i
hembygden? Våra skönhetsbegrepp baseras ofta
på känslor — det vi lärt älska blir skönt —
så ock med det folk vi arbetat ibland. Då
jag kom till Kina, såg jag ej mycket
trevligt hos kinesen, men nu — de sista
blickarna, orden och skymten av deras
anletsdrag, fastän gula, huru äro de ej inristade i
vårt inre med kärlekens handskrift! Och
det blir som ett nödrop där inne: »O,
att jag gjort mera för dem, givit ut mera av
tålamod, kärlek och tro!»
Som det kostade 3 dollars att få
tillståndsbevis för landstigning i Nagasaki, nöjde
vi oss att betrakta det från båten. Furorna
påminde om Skånes bokar, så vågrätt skjuta
grenarna ut från stammen. Furan är mycket
mera ärad här än hemma och tiänar som
prydnadsväxt i städerna. Lövträden stodo
gröna men saknade den friskhet, de måste
äga i sommarens tid. Från små båtar lasta
des kolen på vår båt. Män och kvinnor
bildade kedja, och de små korgarna
kastades blixtsnabbt mellan dem. Det var
ovanligt för oss att se kvinnan i arbete utom
hemmets sfär. Månne ej fotbindningen är
en »black om foten» på hela Kina och
håller det i fattigdom, rikets storhet till trots?
Japanerna äro vakna och idoga. Från en
reskamrat hörde vi, att tidningar användas
med stor framgång i missionens tjänst, ty
även det allmänna folket är läskunnigt.
Endast de »namnlösa» äro förmenade
skolgång och få lida för fädernas
missgärningar. En av missionärerna hade i sin
tidning dragit i strid mot uppfattningen att
kejsarhuset härstammar.från gudarna(shinto)
och blev anklagad för majestätsbrott.
Inför rätten måste dock domaren gå med på
hans klara argument och slutade med en
förmaning att uttrycka sig mera försiktigt.
Efter ett dygn fortsatte vi till Kobe. Där
lades till vid kajen. Tydligen äro de ej så
rädda om fästningarna här. På höjderna
kring staden syntes ett ankare och flera
skrivtecken, framväxta av ljusare grönt mot
disig, mörk bakgrund. Vi togo, efter
mycket prutande, två »rickshor» för en timme.
Sakta gick det, och inne i staden hotade
männen att ej gå tilibaka med oss, om de ej
fingo en dollar i stället för 50 c. Gladligt
tackade vi för skjutsen och stego ur, ty då
de bröto »kontraktet», fingo de ej en cent.
Vi bjödos då att stiga upp igen, och oaktat
det nu gick i sakta mak, voro vi vid båten
före timmens utgång. Så om de ej lyckades
att »preja» på ett sätt, togo de det. på ett
annat.
På fred. f. m. voro vi utanför Yokohama.
Här härskade förödelsen. Svartbrända
stodo träden runt om, och staden var en enda
ruin. De yttre murarna av några större hus
stodo kvar, men tak och allt det inre låg
nedrasat och förbränt. Fönsterglaset
hängde som takis, smält av den hemska
hettan. Små båtar förde oss förbi den
landgång vid vilken de stora ångarna fordom
lagt till. Nu syntes litet av taket på ett
hus sticka upp över vattenytan. Nära
stranden ledde spårvagnsrälsen rätt ned i havet.
Stentrapporna upp till kajen hade rasat och
lågo i alla möjliga riktningar. En japàn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
