Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
TRONS S EG RAR.
till edra själar!» Och där finns en
vila, som står åter för Guds folk. Har
du funnit den vilan? Den sista punkt
vi se av land, när vi lämnat Irlands
kust, är Fastnet Röck, ute i
Atlanten, omkring 3 timmars väg från
fastlandet. På Fastnet Röck är en
fyr-båk. När du passerar Fastnet Röck,
börjar du få känning av Atlantens
väldiga böljor, och om du lider av
sjösjuka, vill jag beklaga dig. Men
mannen i fyrtornet på klippan är
o-berörd. Samma vågor, som slå emot
ditt fartyg, slå också mot klippan med
hela sin kraft och sitt raseri, och
likväl står fyrvaktaren lugn och oberörd,
medan du, befinner du dig än på den
största båt, som någonsin blivit byggd1,
skakas i- vaggan över djupen. Nu
har du just det motsvarande i Guds
församling. Somliga veta, vad det vill
säga att vara ankrad, men åter andra
kastas hit och dit. Det är stort att
vara ankrad på den eviga klippan.
Vad Gud har lovat, det
håller han.
Varje löfte i Skriften är en Guds
utsaga, vilken får ställas inför
honom med denna rimliga begäran:
»Gör såsom du har sagt.» Aldrig
skall Skaparen svika någon enda av
sina skapade varelser, vilken förlitar
sig på hans ord; och vad som är
ännu mer: aldrig skall den himmelske
Fadern bryta sitt löfte till sitt eget
barn. Den mest bevekande bönen är
denna: »Tänk på ordet till din tjänare,
ty därigenom har du givit mig hopp.»
En sådan bön utgör nämligen en
dubbel vädjan: Detta är ditt eget ord,
vill du då icke hålla det? Varför har
du uttalat det, om du icke vill infrià,
det? Genom detsamma har du ju
givit mig hopp; skulle du väl då vilja
svika det hopp, som du själv har
’framfött uti mig? —
C. H. Spurgeon.
Många åhörare.
Av E. B—n.
Det ligger nära till hands i
närvarande tid att tänka sig behöva vara
märkvärdig för att draga folk till
sammankomsterna; men det är ett
stort misstag. Ingen får större makt
över massorna än den helige Ande.
Förlora vi Andens smörjelse, förslår
ingen lärdom, ingen vältalighet. Jag
kände en pastor med den största
begåvning. I sitt framställningssätt var
han en poetisk märkvärdighet, och
hans vältalighet flög som en seraf på
poesiens vingar. Gummor gräto, när
han pekade på »barnaandarna», som
flögo över deras hjässa. Men även
lärda män beundrade hans vältalighet,
hans tankehöjd och »vackra tal.»
Likväl blev hans kyrka snart tom.
Hjorden fann ingen näring i de tomma
fraserna, och de otrogna tröttnade vid
den andliga märkvärdigheten. Han
stod där på talarstolen övergiven av
sina beundrare. Varför bliva våra
lokaler tomma? Det kan bero på
särskilda omständigheter men oftast
därpå, att talaren, sången, ja allt är stelt
och andelöst. Ju mer vårt land blif
uppfyllt av Guds kunskap, ju större
blir kravet på Andens närvaro i allt.
Vi hava ingen nyhet för nyfikna
sinnen. Vi måste tala för åhörare,
som veta lika mycket som vi själva.
Men Andens närvaro i ordet kan
göra gamla sanningar nya. För att i
någon mån gå nyhetsbegäret till mötes
kunna vi ej göra bättre än att inför
Gud predika med en ny kraft. Och
vi må besinna, att en helig vandel
är den vältaligaste predikan. Vi äro
olämpliga att predika sanningar, som
vi själva icke hava upplevat. »Varför
går du och hör på den där?»
sporde en person sin vän. Han är den
sämste talaren i vår stad.» —
»Välan», återtog vännen, »så är han dock
den bäste kristne i hela staden. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
