Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
TRONS S EG RAR.
»Ja, har du lyckats få något, mitt barn?»
Jag ser, när jag vill, denna gripande
tavla. Gossen satte den lilla svarta
korgen på »k’angen» bredvid mor. Modern
ser efter i korgen. Ja, verkligen, han
hade fått litet. Så hon lyser upp.
x De få bitarna i korgen sågo allt annat än
aptitliga ut. »Huru kunna de äta detta?»
tänkte jag. Men den lilla flickan tänkte ej
så. Hastigt ilar hon fram och griper girigt en
bit. Ah, så gott det smakade den lilla
utsvultna stackaren! Så mager hon var, den
lilla tvååringen! Och gossen sen!
Uttrycket i det lilla tunna, bleka ansiktet åter-,
speglade bara lidande, ingen gnista
barnaglädje. Liten till växten, mager, nästan
som ett litet benrangel, står han där och
ser på sin mor med sina onaturligt stora
och till utseendet förskrämda ögon. Han
var dock nöjd, han hade ju varit
»karlakarlen», som skaffat hem litet mat åt mor,
trots de svåra hundarna, som bruka anfalla
såväl liten som stor, som vågar sig in på
gårdarna för att tigga. Med vilken
kärlek och ömhet såg ej mor på sin lille
gosse! — —
Dagen efter gingo vi till hem mer. Det
var som kvinnan sagt. Hjärtat grät inför
nöden.
»Vill ni sända er lille sjuåring till
skolan? Gud, som vi dyrka, skall nog
hjälpa, så att den lille får kläder och mat på
stationen. Tolvåringen kan ju bära den
kol, han får vid gruvan, till stationen, så
köpa vi den av honom efter dagens pris.»
Om mor ville?! Nu skulle ju hennes lille
älskling få äta sig mätt och slippa att gå
naken samt slippa att tigga!
Familjen blev litet hjälpt för tillfället, en
av våra troende gav dem en säck
potatis m. m.
Häromdagen var kvinnan inne hos mig.
Under tårar talade hon om huru hjälpen
kom, då nöden var störst.
»Det var Gud; tacka honom!»
»Ja», sade hon, »det var det, ty det var
han som ledde mig in på stationen den
dagen. Brevet, som ni hjälpte mig sända till
mina söner, har kommit fram. Vi hade
skrivit flera brev förut, som ej kommit
fram.»
»Det är åter Guds hand, min vän. Vi
bådo honom om, att han skulle leda brevet
fram.»
O, vad Gud är god!
Dåligt postväsen, mindre kända byar och
okända namn — det var ju mer underligt,
att brevet kom fram, än motsatsen.
De hade misslyckats, de unga sönerna.
Släktingen har visst bedragit dem. Må dock
Gud hjälpa dem att börja på nytt, så
kunna de nog efter hand hjälpa far och mor.
Lille Mao-ts’ai, sjuåringen, är kvar på
stationen. Vill du ta den lille till böneämne?
Kanske Gud manar dig att stå för hans
underhåll. Vi beräkna ungefär 59 kr. om året
till honom i underhåll, ty han är ju så
liten. I så fall är det bäst sända in hjälpen,
under rubriken: »Skolgossen Mao-ts’ai,
Hu-nyüan.»
Guds och eder tjänarinna i Hunyüan
Anna C 1 a s s o n.
o
Äter en resa bland de
kära Smålandsvännerna.
Den 24 mars reste undertecknad från
Jönköping till Gnosjö för att tjäna vid en
paketauktion och besöka en de’l platser på
mitt gamla evangelistfält. Under färden dit
hade jag förmånen att sammanträffa med
flera predikande bröder och systrar.
Nor-rebo — broder Ottossons hembygd — var
platsen för två dagars möten och en
paketauktion. Här sammanträffade jag med
predikant Benjaminsson. Vi hade ett gott
möte, och försäljningen gick raskt undan.
Det kändes mycket skönt att efter 12 års
bortovaro åter få träffa vännerna där och.
finna, att missionsintresset icke hade
slap-pats av under åren. Nej, det hade fastmer
förökats. Roligt var det ock att finna de
gamla vännerna varma och glada i sin Gud
och frälsare.
Nästa plats var Sjöaryd i Åsenhöga för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
