Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
Från Kina.
Brev från missionär Joh. Öberg.
Kära missionsvänner!
»Gud vare oss nådig och välsigne oss,
lian låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss,
•Sela, tör att man på jorden må känna din
väg, bland alla hedningar din frälsning.»
Ps. 67: 2, 3.
Det är nu över ett halvt år, sedan jag
sist skrev t.ill eder genom Trons
Segrar. Jag hade tänkt skriva till många av
eder under dessa månader, men
språkstudierna ha tagit ali tid. Endast några få
har jag skrivit till, men ack, hur gärna
ville jag inte sända eder alla en rad av
tacksamhet! Låt mig nu få genom detta
»ett-till–alla»-brev tacka er för förbön och otter.
Genom Guds nåd och eder förbön fingo
vi en underbart god sjöresa. Gud gav där
mycket, mycket över förväntan. I Shanghai
måste jag skiljas från reskamraterna från
Sverige för att gå till språkskolan i
Chin-kiang. Jag är fortfarande kvar där, när
detta skrives, men jag hoppas bliva
färdig med min första examen och kunna
resa till mitt fält i norr i slutet av denna
månad.
Jag förnimmer så ofta, att ni bedja för
mig, och jag brukar då anteckna dagen och
stunden. Senare får jag brev från någon
missionsvän, som skriver, att församlingen
eller föreningen hade missionsmöte den eller
den dagen, och då lade de fram mig inför
Herren på ett särskilt sätt. Ja, det var just
den stunden, som jag förnam Jesu närvaro
så tydligt, det var då Herren gjorde
mörkret till ljus, det var då Klippan flödade i
öknen och bordet dukades i mina ovänners
åsyn, det var då jag fick med ett
brinnande hjärta på mina knän utropa: »Min
Herre och min Gud!»
Syskon, jag önskade ni kunde förstå,
vilken välsignad betydelse förbönen har för
oss ute i hednaland, för oss, som ha att
likasom kämpa ansikte mot ansikte med’
SEGRAR. 151.
mörkrets andemakter. Bedjen utan
återvändo!
Med varmaste hälsningar till eder alla
från edert sändebud i Kina.
Joh. Öberg.
Adr.: China Inland Mission, T i e n c h e n,
Sha., North China.
Ett stycke verklighet.
Mötet skulle börja. Bland de kvinnor,
som sitta på »k’angen», se vi en främmande
kvinna med ett litet barn i famnen.
Lidande och nöd prägla hennes drag. Värmen och
deltagandet från de troende kvinnorna
öppna hjärtedörren en smula, och snart är hon
i färd med att berätta: »Vi hade fyra
gossar och denna lilla tös. De två äldsta
gingo för två år sedan söderut för att hos
en släkting lara sig ett yrke, tjäna
penningar, komma hem och sätta upp egen
verkstad samt försörja mor och far samt
småsyskonen. Det var knappt med lödan, ty far
hade ej så stor förtjänst, men vad gjorde
det? — vi fingo i alla fall det
nödvändigaste; och när pojkarna komme hem som
mästare, skulle det ju bli bättre ...
Det gick ej så bra för pojkarna där
söderut, ej skrevo de hem heller. Far
började längta efter dem, födan blev knappare
och knappare, ty det blev sämre med den
förut dåliga förtjänsten; längtan efter
pojkarna och oron för dem, tillika med
undernäring, bröt alldeles ned far, han blev —
vansinnig. Nu blev det alldeles slut med
förtjänsten. Fem munnar behövde mat, och
huru de kunnat livnära sig dessa sorgliga
månader, sen far förlorade förståndet, det
är en gåta.
Den tolvårige gossen fick gå ut och bära
kol eller försöka på annat sätt förtjäna
någon liten slant, och som en sista utväg
sändes den lille sjuåringen ut att tigga.»
Så lydde kvinnans berättelse. Tårarna
strömma utför hennes kinder, och alla äro vi
gripna! Som vi sitta där, kommer en
liten halvnaken parvel in med en liten korg
på armen.
»Är mor här?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
