Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 TRONS
»Jo, det finns en sak, som jag nog tror
du kunde förvara, om du bara riktigt ville
försöka,» sade modern.
»Och vad är det, mamma? Finns det
bara en erfda sak?» sade Edith.
»Ser du, mitt barn, den sak jag nu
tänker på är ditt sinne. Bara du ville låta
bli att brusa upp så dar, så snart du
saknar något, skulle det gå mycket bättre
för dig. Om du nu t. ex. hade använt
din tid till att lugnt söka efter din
förlorade sax i stället för att genast bli
förargad och utslunga beskyllningar mot
andra, så hade du måhända redan funnit saxen.
Ett upprört sinne bringar ingenting annat
1 ljuset än ett vresigt ansikte.»
Edith funderade på saken och lugnade
sig något. Och när hon sedan började
söka efter sin sax, slutade det med att
hon fann den i sin egen arbetspåse.
»Åh mamma, här är verkligen min sax!»
utbrast hon. Du hade som vanligt rätt.
kära mamma. Om jag bara hade tagit det
lugnt, hade jag för längesedan funnit saxen
och kunde så hela tiden ha suttit och roat
mig med min sömnad. Tack för din
undervisning; jag skall behålla den i minnet.»
»Framför allt, som skall bevaras, må du
bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet»
(Ordspr. 4: 23).
Glöm icke att tacka Gud.
En mor uppmanade en gång sin lille
gosse att bedja till Gud.
»Ja, men vad skall jag då bedja honom
om just nu?» frågade gossen. »Jag har
ju allt vad jag önskar.»
»Då får du tacka Gud, min gosse,
för allt vad han har givit dig», svarade
modern.
Detta var han genost med om och
började:
»Tack, gode Gud, för min gunghäst och
alla mina leksaker, för mina friska ben,
som jag kan springa med, så jag inte
behöver kryckor liksom Karl, för^mina goda
ögon, som jag kan se så bra med, att jag
inte behöver ledas liksom den blinde Fritz,
för min varma, sköna bädd, för min goda
mamma och min käre pappa och för maten
SEGRAR.
du giver oss — men mamma», avbröt han
sig plötsligt», det här kommer ju aldrig
att sluta.» —
Kanhända skulle ock du, min kära lilla
läsare, få göra samma erfarenhet, ifall även
du började tacka Gud för allt det goda
han givit d i g. Måhända har du aldrig
riktigt tänkt på hur mycket du verkligen
har att tacka Gud för. Ty det är nog
ofta så, att man inte riktigt kommer
underfund med huru mycket man verkligen
har att tacka Gud för, förrän man börjar
att tacka. Tänk, om du saknade det och
det och det igen! Tänk om du vore ett
litet vanvårdat, okunnigt hednabarn, som
aldrig finge lära dig bedja: »Gud, som
haver barnen kär»!
Tant L—a.
En minnesblomma.
Det var en solig vårdag, när det budet
nådde mig: Syster Emma Eriksson
har gått hem. Det kändes så underligt
och tomt. En mindre av trogna
förebed-jare, en mindre av Guds medarbetare, en
mindre av korsbärare, en mindre i den
stridande, lidande församlingen här nere.
Jag kom till Roggafors, Fränsta,
för att övervara mötet där, under
pingsthelgen i år, — — — och syster Emmas
plats var tom. Flon hade levat s å, att
man märkte och kände tomrummet, när hon
var borta.
Hon hade ett varmt och älskande hjärta.
Vekt och känsligt var hennes sinne. Många
av H. F:s evangel. minnas nog henne med
tacksamhet. Hon deltog i arbetet, bar
bördor och kände ansvaret av sin kallelse som
en kristen. Syster Emma Eriksson hade
lidit på jorden, och visste vad sorg ville
säga, därför var hon mild och
sympatisk och kunde känna för och med dem
som voro i sorg och prövning. I sina
bästa dagar gick hon bort — »ej hem, och
lämnade sina nära och kära kvar i
främlings-land i cijup sorg och saknad. Må deras
stackars darrande hjärtan kunna lugnas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
