Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
TRONS SEGRAR.
punkt, men det är likväl ej så lätt som
■det hörs.
Till sist något om vårt förhållande
till ordet, när det gäller att föra andra
till tron. I Apg. 17: 1—3 se vi, huru
Paulus »utgick ifrån skrifterna», då
han förkunnade Kristus för
människorna. En människa föres till tron
genom ordet och Anden. Vår uppgift
är att bringa människorna till ordet
eller föra ordet till dem. »Tala med
mina ord till dem», sade Herren till
profeten. Guds ord självt, icke
människors utläggningar, är det som är
verksamt. Guds eget ord har i
sig det levande sädet. Apg. 10: 34
—43 visar huru Petrus talade Guds
ord med stora verkningar. Är det icke
detta talande av ordet, som skulle
behövas även i våra dagar? Äro Guds
barn i allmänhet så hemma i skriften,
att de kunna för människor peka på
frälsningens väg? Vi behöva tid för
att så lära känna vårt »vapen», att vi
kunna vara vittnen om Gud. Vi böra
ständigt hava vårt vapen med oss och
använda det. Så få vi alla vara med
om att så ut Guds ord och verka Guds
verk. Guds ord är såsom en
hammare och skarpare än något tveeggat
:svärd (Ebr. 4: 12).
Varje kristen en missionär! — det
vare vår lösen. (1 Kor. 3: 11—15.) Må
vi förhärliga Gud därigenom att
människor frälsas genom oss som redskap!
Samma mål, som Paulus hade,
kunna vi alla få ha. Vi löpa ej framåt
för att bliva frälsta, nej, frälsningen
är utgångspunkten, och sedan kunna
vi löpa framåt för att vinna andra.
Därtill give Gud oss sin nåd!
Det finns ingen annan väg för
betryckta Guds barn än att gå till Gud
med alla sina sorger.
David Brainerd
Nedåt men upp igen.
»Hon är en av de få, som ej vållat
sina lärare några bekymmer», skrevs
det en gång om vår präktiga Sara.
Men ingen människa har väl alltid
hållit sig uppe på vågkammen under
den svåra färden över livets stormiga
hav. Vem har ej åtminstone vid
något tillfälle kommit ned i vågdalen;
ja, kanhända så djupt, att det synts
nästan omöjligt att någonsin nå
höjden, att bliva övervinnare igen?
Finnes det väl ens i kristenheten bland
så högt benådade kristna någon, som
i varje frestelse hållit provet? Någon,
som ej likt en sjunkande Petrus på
nytt behövt gripas av den utsträckta
frälsarehanden för att ej gå under?
Hur mycket mindre kan man då
våga hoppas att finna ständiga
segrare bland dem, som nyss ha kommit
ut ur hedendomens dunkel, där ingen
skillnad fanns på gott och ont, på rätt
och orätt; och allra helst om denne
nyvordne kristne är att finna bland
Afrikas mörka barn, som äro så till
ytterlighet passiva mot allt, som i livet
möter dem, att de stundom verka
endast som en lekboll för alla
främmande makter, vare sig goda eller onda.
När en frestelse möter dem, kunna de
ropa och klaga, kanske bedja och
våndas inför den, tills de själva anse sig
som martyrer, men att frestelsen
kunde och skulle övervinnas, det synes
dem omöjligt att fatta. Varningar och
förmaningar hjälpa ej. De känna sig
gripna av en övermakt, och nedåt
måste det gå, tills de kommit till bottnen!
och ligga där samvetssårade och
o-lyckliga och ropa om nåd igen.
Deras fall synes oundvikligt, men i
flesta fall följer dock upprättelsen igen
efter längre eller kortare tid. Och han,
som vet, vad för ett verk vi äro, och
tänker på att vi äro stoft, han
böjer sig än en gång så kärleksfullt
ö-ver den slagne och gjuter olja och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
