Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
tal. Den gången var det den försagde
Mpoti, som förde ordet. »Vi ha
beslutat oss att dö för Jesus»,
förklarade han, och bad så sina lärare om
hjälp att bliva vigda. Sara
berättade, hur hon lidit, där hon suttit
avstängd nere vid dörren, när de andra
troende samlades kring Herrens bord,
och hur hon tänkt, att så bleve väl
hennes lott även i himmelen, men nu
hade hon fattat mod igen, när Mpoti
visade sig vara man och själv ville
tala med föräldrarna. Så gingo de hem
att gemensamt utkämpa sin kamp, och
deras fasthet bevekte verkligen de
gamla till ett motvilligt: »Gå och gör,
som ni själva vilja!»
Det blev en öppen och full
bekännelse, som Sara sedan avlade här
hemma i församlingen, och återigen lyste
hennes ansikte av frid.
Men hennes väg är ej en dans på
rosor. Efter vigseln sökte hennes man
arbete i Barberton, och hon har
varit ensam hemma med alla hans
hedniska släktingar. Den ende troende,
en ung svägerska, är ofta borta från
gården. Till en början gick väl allt
tämligen lugnt, men efter några
månader kom hennes förstfödde död till
världen, och då vändes bladet helt och
hållet. Nu sitter hon där svag till
hälsan, ensam och föraktad. Hon får
höra, att hennes tro har dödat barnet, och
dessutom en lång rad av beklaganden,
att Mpoti är bunden vid henne ensam.
Hon måste hålla sig på avstånd från
alla de andra och avskys som en
pestsmittad. Skörden på hennes egen
å-ker har ännu ej hunnit mogna, men
ingen annan vill dela med till henne
av sitt överflöd. Men likväl lyste
hennes öga, när hon berättade om sin
ställning. »Det gör mig ej så
myc-’ ket», sade hon, »ty Jesus är mig
nära. Visst sörjer jag mitt barn, men
det är Herren, som tagit det, och då
vill jag tiga stilla. Han ger mig ock
nåd att ej svara, när de andra tala
hårt till mig.»
SEGRAR. 279.
När hennes man åter kommer hem,
hoppas hon ju ock, att livet skall
bliva något drägligare, och så vill hon
bida med tålamod.
Ja, nog har även hon numera gjort
sina lärare bekymmer, men än en gång
ha vi fått tacka Gud för Saras skull.
Väl kunde hon stappla och snava, men
hon kunde ej bliva liggande i sitt fall.
Och Herren, som i henne begynt sitt
goda verk, är ock mäktig att föra det
till fullbordan.
Ester Monson.
Resebrev.
Mitt förra brev till T. 3:s läsare var avsänt
fr. Malmö. Jag reste fr. Malmö med
ångfärjan över till Kjøbenhavn. Många vänner voro
samlade nere vid hamnen för att säga farväl.
Sc-nt skall jag glömma denna avskedsstund
och de kära vännerna samt deras sång:
»Hans ansikte går med.»
Avskedsstunder äro alltid vemodiga, men
vad det är att .ämna fosterjorden och kära
vänner och ensam fara till främmande land
kunna svårligen de fatta, som ej prövat
på det. Men Herren beskär kraft till allt.
Varje knop, som färjan gjorde, förde mig
obarmhärtigt längre och längre från
Sverige. Jag hörde danskarna säga: »vor deilige
By med de månge Taarn». Men mina tankar
ilade tillbaka till Sverige med de många
kära missionsvänner jag skildes ifrån. Jag
hyste ett svagt hopp, att några vänner
skulle vara mig till mötes i Kjøbenhavn, men
då jag ej såg till några, tog jag in på
missionshotellet. O, vad jag kände mig
ensam! Några timmar förut stod jag
omgiven av vänner i Malmö, och nu — alldeles
ensam i den stora staden Köpenhamn! Men
för en missionär måste ju alla band slitas
och varje återtåg omöjliggöras. Framåt! är
hans lösen.
Från Kjøbenhavn reste jag med tåg
ö-ver Stora och Lilla Bält till Esbjerg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
